Ledare: Tack och hej!

Jag sitter vid mitt skrivbord på Studentbladets redaktion i hjärtat av Helsingfors. Sneglar lite på klockan på väggen bakom mig. Om några timmar är det över, slut, finito. Min tid som chefredaktör för Nordens äldsta ännu utkommande studenttidning är snart förbi. 

Att ett läsår, ett arbetsår, kan gå så snabbt. Jag tycker det var igår som jag för första gången steg in på redaktionen och kände ansvaret välla över mig: Nu hängde (nästan) allt på mig. Det var jag som skulle se till att artiklar skrevs, att artiklarna höll en viss standard och att papperstidningen planerades och blev verklighet. Den första veckan grät jag nästan i slutet av varje dag. Vad tusan hade jag gett mig in på? Hur kunde jag tro att jag skulle klara av det här? Jag kände mig som en bluff som snart skulle avslöjas. 

Lyckligtvis försvann den här känslan efter ett par veckor, arbetet började flyta på och nu, i slutet av maj, kan jag stolt se tillbaka på vad jag och min redaktör Ivar åstadkom under vår tid på Studentbladet.

Vi publicerade två papperstidningar, den senare med min hund Mårran på omslaget. Vi skrev otaliga artiklar, kolumner och reportage. Vi deltog, som första tidning någonsin (enligt högst osäkra källor, men strunt i det) i Ylonz och tog oss i mål med hedern i behåll.

Vi provade glögg tillsammans med studerande, vi träffade Kjell Westö som en gång i tiderna skrev för Studentbladet och vi var med när Teknologföreningen ordnade kuratorsbyte. Vi gick på teater, funderade på om det går att kombinera studier med husdjur och konstaterade att baren Myöhä inte var något att hänga i julgranen.

Våra underbara frilansare bidrog också till att Studentbladet publicerade så många bra artilar under året. John Illman var på plats när legendariska Pampas nationaldag gick av stapeln. Madonna Silvander uppmanade läsarna att använda sin fantasi. Felix Mäkelä och Ingegerd Sjøstrøm bidrog med recensioner om Maktens ringar och Röda rummet. Och Sofia Ahläng brevväxlade med rikssvenska Lundagård. Utan våra frilansare – inget Studentbladet.

Under våra nio månader på Studentbladet hann vi träffa många studerande, lärare och rektorer som glatt (och ibland mindre glatt) ställde upp på intervjuer och bilder. Tack till er alla!

Det fanns också mycket som vi inte hann vara med på och skriva om, och det kanske var det svåraste under tiden på Studentbladet: Vad ska vi prioritera? Vad vill vi skriva om? Ska vi bevaka endast Nyland, eller ska vi också ta oss till Åbo och Vasa? Tiden, och resurserna, räcker inte alltid till. 

Jag har inte varit en perfekt chefredaktör. Många gånger har jag klantat till det, missat att svara på ett mejl eller skrivit fel bildtext. Men det är det som är det fina med att arbeta på Studentbladet: Ingen blir arg på dig, utan alla stödjer dig och hjälper dig. Jag skulle inte ha klarat min tid som chefredaktör utan bland andra Ivar, Ida, Kalle och Selja. Det finns så många till som jag skulle vilja tacka, men eftersom jag omöjligen kan tacka alla så tänker jag så här: Ingen nämnd, ingen glömd. Ni vet vem ni är!

Klockan har slagit tre. Genom fönstren ser jag att solen skiner. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Jag stänger av datorn och går ut från redaktionen för sista gången. Tack och hej för mig!