Tid, rum och morotsbuskar i Joakim Groths senaste pjäs

Joakim Groths senaste pjäs hade premiär på teaterhuset Universum förra fredagen. Eftersom Universum om ett drygt år tvingas flytta från lokalerna där de funnits ända sedan tidiga 2000-talet är Livets summa Joakim Groths sista pjäs i det legendariska Betaniahuset. Den är ett tragikomiskt familjedrama där föredettingen Kristoffer Renn (Nicke Lignell) tvingas ta itu med sitt förflutna. Vi förflyttar oss alltjämt mellan karaktärer och årtionden, men med en rik text, starka skådespelare och klipsk scenografi sker det alldeles problemfritt, rent av perfekt. 

Kristoffer har haft en svår uppväxt, präglad av en våldsam och alkoholiserad far. Som drogberoende ung vuxen i ett idealistiskt 1970-tal, reporter under folkrörelsernas 1980-tal, alkoholiserad TV-kändis under 1990-talets lågkonjunktur och mindfullnessförfattare i metoo-rörelsens 10-tal är det en fråga som för Kristoffer varit konstant. Är det han som förändrats eller tiden och världen runt omkring som gjort det? 

I pjäsens nutid har Kristoffer skrivit en bok om sitt liv som han presenterar på bokmässan. Efter presentationen närmar sig Sandra (Linda Zilliacus) honom från publiken och konfronterar honom om hur han många år tidigare våldtog henne. Han förnekar tvärt, Sandra publicerar sin berättelse och på grund av Kristoffers kändisskap resulterar det i en skandal. Han tvingas i och med detta till sist se sitt förflutna i vitögat, samtidigt som han bokstavligen ser sina forna jag då de under pjäsen uppenbarar sig på scenen.

Berättelsen är ganska invecklad och texttung, nästan alla skådespelare har mer än en roll och många av karaktärerna syns dessutom i flera åldrar, spelade av olika skådespelare. För många produktioner skulle alla de här faktorerna leda till i en föreställning som känns ofärdig eller kaotisk, men inte här. Här har castingen varit till stor hjälp. Det är inte bara i och med hur väl alla på scenen spelar, utan också tack vare skådespelarnas verkligt varierande åldrar. 

Skådespelarna har också full kontroll över texten som är naturlig och ger utrymme för frihet, som skådespelarna också tar för sig av. Speciellt i Sampo Sarkolas självsäkra, men ändå nedstämda sluddrande som utbränd och alkoholiserad medelålders-Kristoffer, och i den levande dialogen mellan den unga Kristoffer (Wilhelm Enckell) och hans flickvän Kitty (Greta Lignell) som ett ungt par i sin etta i Berghäll märks den frihet och det liv som gör att pjäsen känns så nära. 

Här bör man också lyfta fram Rosa Woldheks scenografi, Annika Salorantas kostymval och Tuija Luukkainens maskering. De för oss från årtionde till årtionde med tydlighet och en förståelse för vilka detaljer det är som behövs för att vi ska känna igen oss. Påslakanens mönster går från sjuttiotaligt brungula till färggrant åttiotaliga, de vida byxorna blir raka och det raka håret blir permanentat. Med full kontroll över de olika estetikerna och associationerna de väcker i oss räcker det med en rätt minimal scen, som i sin tur tillåter texten och karaktärerna att ta upp vår uppmärksamhet.

Livets summa är en bra pjäs. Den handlar om allt från ungdomars dröm om ett liv på landet med morötter som växer på buskar till hur samhällets utveckling kan göra den mest progressiva människan gammalmodig. Revolutionerande eller nytänkande är den inte, men det kanske den inte heller behöver vara. Det är gammalt hederligt drama riktigt välgjort och ett fint farväl till byggnaden som så länge inhyst Groths produktioner.