Hoppa till innehåll

Recension: Maktens ringar – lat, virrig, orimlig

Obs! Innehåller spoilers.
Serien har fått beröm främst för visuella aspekter och musik, ibland för skådespelarinsatser eller bara det att det är kul att vara tillbaka till Midgård. Efter att ha sett hela säsongen måste det konstateras att annat positivt finns det i regel inte.

Nätaffärernas gigant Amazons streamingtjänst Prime Video publicerade sin egen produktion Sagan om ringen. Maktens ringar (2022) mellan 2.9-14.10. Bara rättigheterna köptes för över tvåhundra miljoner dollar, vilket gör Maktens ringar till världens dyraste tv-serie.

Denna recension tar itu med hela säsongen som består av åtta episoder på cirka en timme var. Episoderna är skrivna delvis av olika manusförfattare och regisserade av olika regissörer. Serien är utvecklad av J. D. Payne och Patrick McKay.

Serien utspelar sig tusentals år före Hobbiten (1937) med Bilbos äventyr och Sagan om ringen-trilogin (1954–1955) med Frodos äventyr. I korthet ska hela faderullan handla om händelserna som ledde till att den onde Sauron smidde den legendariska ringen och hur han blev av med den.

Det finns en gnutta skriftligt material om dessa händelser som J. R. R. Tolkien (1892–1973) lämnade efter sig. En del finns samlat i ett appendix efter den sista delen i Sagan om ringen-trilogin, som enligt medieuppgifter ska vara det som serien har rättigheterna till. Om samma händelser finns det också skrivet om i de två sista kapitlen av Silmarillion (1977), som hans son Christopher Tolkien (1924–2020) editerade och publicerade efter sin fars död. Utöver det behandlas händelserna även i Sagan om ringen-trilogin.

Serien är ambitiös: vi följer med mellan fem och sex olika trådar, som korsar varandra, tvinnas ihop och löper isär under säsongens gång. Hämndlystna Galadirel (Morfydd Clark), Elrond (Robert Aramayo) och dvärgprinsen Durin IV (Owain Arthur), hårfotarna (en av hobbitarnas förfäder), öriket Númenór samt alver och människor i Southlands.

Kaotiskt tempo och ojämnt skrivande

Seriens största utmaning är tiden. Den andra åldern (Hobbiten och Sagan om ringen utspelar sig i slutet av den tredje åldern) är över tretusen år lång. Alla händelser sker dessutom mer utdraget än vad som lämpar sig för en tv-serie.

Det är därför bra att serieskaparna har sytt ihop tidslinjen till en mer kompakt version. På basis av den första säsongen verkar problemet inte vara förkortandet i sig utan tempot. Tempot liknar sådant slöscrollande på sociala medier där du kollar länge på tråkiga memes och reklam samtidigt som du svischar förbi intressanta inlägg och en relevant jobbannons.

Maktens ringar använder oproportionerligt mycket tid på utdragen action och dialog som inte för berättelsen framåt. Samtidigt spurtar serien igenom viktiga beslut och händelser samt politiskt. Manusförfattarna sysslar också med att skapa nya konflikter som inte får konsekvenser, till exempel fallet med Isildur (Maxim Baldry) och det exploderande skeppet.

Resultatet blir ojämnt och ger känslan av att serien går på tomgång. Enligt medieuppgifter blir det fyra-fem säsonger. Med nuvarande tempo skulle man hinna gå igenom alla händelser två gånger.

Galadriel och alverna

Att ge Galadriel en huvudroll var ett bra val, det ger jag serien. Vi vet från Sagan om ringen (även filmerna) att hon är en central politiker och att hon är iblandad i alvernas ringar. Enligt Silmarillion brukade alverna resa till Númenór, så det är även motiverat att sy in henne dit.

Tyvärr blir hämnden på Sauron hennes enda personlighetsdrag. Varför ge kvinnliga karaktärer mer plats om deras liv ändå kretsar kring män? I stället för politisk aktör blir hon en desperat krigare som tillskrivs en drivkraft som serien inte behöver utan som källmaterialet redan kunde ge.

Galadriel (Morfydd Clark). Bild: Prime Video.

Fredrik Sonck skriver i sin recension av de två första episoderna i Hufvudstadsbladet 5 september 2022 att alver inte passar som huvudkaraktärer på grund av att de är för perfekta och avlägsna. Det porträtteras visserligen så (av hobbitar och människor) i Sagan om ringen, men i Silmarillion finns det brett med material som gör dem mer mänskliga. Även alver präglas av avundsjuka, maktspel, inbördeskrig, kärleksdrama och idioti.

I Maktens ringar är alverna onekligen fortfarande lite stela, kanske efter porträtterande i Sagan om ringen, men det finns i teorin spelrum för kommande säsonger.

Regelbundet med orimligheter

Maktens ringar få mig att känna som att produktionsteamet tror att jag köper vad som helst bara för att det är fantasy. Med resultat att deras skrivande påminner om sagor jag skrev i lågstadiet.

Galadriels lilla simtur från gränsen till Valinor som exempel. I en bisarr konstfilm hade det varit okej, men nu är det en desperat och onödig metod för att få Galadriel till Númenór.

Det är också orimligt att det tar sex dagar att rida till Eregion med sådana skador som Halbrand (Charlie Vickers) hade, att vissa överlever vulkanutbrott som andra en meter ifrån inte gör och att Galadriel med sin númenóranska armé visste precis vilket hörn av Southlands de skulle rida till…

I en serie som spolar ytligt igenom det mesta är det svårt att fästa sig vid karaktärer. Ändå använder serien slow motion och dramatisk musik när en karaktär som tittaren sett en gång tidigare dör.

Mer ödesdiger stämning och brådska kläms ur det påhittade konceptet att alverna behöver mithril för att inte dö ut. Konceptet känns konstgjort och går dessutom emot mithrils roll i Sagan om ringen, där det inte är alvsläktets källa till liv.

Lathet på denna nivå borde inte gå igenom i en produktion där bara rättigheterna har kostat ett par hundra miljoner.

Lata cliffhangers

En central känsla som väcks i varje episod är känslan av kaos: har alla manusförfattare läst eller sett sitt källmaterial och framför allt – har de läst varandras manus? Serien har cliffhangers som får mig att begrava ansiktet i händerna.

Varför göra en cliffhanger att ”Isildur är död” när han är roten till hela Sagan om ringen-trilogin? Alla minns knappast hans namn, men det är en skör tråd att bygga en cliffhanger på. För den som inte minns är Isildur den som tar ringen och vägrar förstöra den när Sauron besegrats.

The Stranger (Daniel Weyman). Bild: Ben Rothstein/Prime Video.

En detalj som inte borde vara en detalj är när Galadriel mot slutet av säsongen en gång i förbifarten nämner att hennes man Celeborn är död och att hon hämnas (förutom sin bror) även honom. Sällsynt skumt skrivande att bygga en huvudpersons drivkraft på att hämnas brodern och maken men konsekvent genom hela serien bara berätta om och diskutera brodern.

Nu kommer publiken, som stött på Celeborn i till exempel filmatiseringen av Ringarnas brödraskap, senare i serien bli ”överraskade” av att han sen också lever? En möjlighet är också att manusförfattarna igen lämnar något på hälft och ämnet tas aldrig upp igen.

Manusförfattarna har målat in sig i ett hörn

Sista episoden började bli en gnutta lovande. Smidandet av alvernas ringar kommer i gång även om omständigheterna är hastiga och överdramatiska. Människan Halbrand deltar ivrigt i processen.

Precis som alla som sett och/eller läst Sagan om ringen vet avslöjades Sauron efter att han deltagit i smidandet av ringarna till dvärgarna och människorna när han själv ännu smidde The One Ring to rule them all. Tills dess höll han förklädnad som lurade alverna.

Men innan den sista episoden är slut blir Halbrand avslöjad som Sauron och sticker innan ens tanken om ringar till dvärgar och människor har yttrats. Det är orimligt att ändra en grundpremiss av denna kaliber eftersom serien inte vinner på det. Alla som sett och/eller läst Hobbiten och/eller Sagan om ringen vet ändå hur det hela slutar.

Kan man inte i stället göra detaljer eller omständigheter spännande och lämna självklara fall ifred? Amazon är pinsamt desperat för stora avslöjningar redan i första säsongen. Om de ens hade lämnat misstankarna som en cliffhanger hade det varit bättre. Manusförfattarna kommer att ha det svårt att skriva en smidig fortsättning när tidsålderns största avslöjning är redan använd.

Om Sauron kommer tillbaka i en ny förklädnad är det otrovärdigt om Galadriel, Celebrimbor (Charles Edward) och Elrond släpper in en till okänd figur med i smidandet. För så dumma är de (och tittarna) inte?

Utforskning av Midgård

Den enda genuint intressanta scenen i hela serien var när Galadriel förhörde Adar (Joseph Mawle). Det visade sig att han är en av de ursprungliga orcherna som kidnappades av Melkor, senare Morgoth, och torterades. Dessa utgör grunden till orcherna och beskrivs endast ytligt i Silmarillion.

Scenen tar itu med det inomvärldsliga hatet gentemot orcher. Förhöret får Galadriel att se riktigt otrevlig ut som tycker att de borde dödas till sista lort. Hela Tolkiens värld präglas av prat om ädla och mindre ädla raser, som inte riktigt diskuterats ännu.

En regelbunden utforskning är olika former av vargar. Snälla filmmakare (gäller även Peter Jackson), sluta gotta er i Midgårds vargar som ingen bett om och fokusera på relevanta saker!

Det hade däremot varit roligt med sauronsdyrkarna, men de verkade inte vara gjorda för att utforska Midgård, utan för att visa vem The Stranger (Daniel Wayman) är. Vilket tar mig till följande ämne.

Slit-och-släng-kultur

Sauronsdyrkarna är ett konkret exempel på det sorligaste problemet med serien. Det känns som att manusförfattarna tror att det enda sättet att göra Midgård intressant är att krysta fram desperata påhitt (konflikter, cliffhangers och karaktärer) som varken har en poäng eller utforskar något nytt.

Varje episod ser ut som att manusförfattarna panikartat försöker överleva tills nästa episod. Episoderna är fulla med påklistrade ”coola” men halvt igenomtänkta idéer som vilseleder tittaren från grundpremisserna eftersom de aldrig leder någonvart. Det försummar alla möjligheter att verkligen utforska Midgård under den andra åldern. Detta gör att Maktens ringar blir mer ett ytligt actionspel än en intressant djuplodande dramaserie.

Vänligen försök på nytt

Amazon lämnar oss med en misslyckad säsong som gör mig osäker om huruvida jag vill ha mer. Serien har tagit friheter som gör Maktens ringar mer till ett parallellt universum än en skildring av Tolkiens andra ålder. Fan fiction kan vara roligt men ska det hällas hundratals miljoner på det ska det vara ens manusmässigt stabilt för att få tummen upp.

I Yles artikel om serien 2.9.2022 påpekar seriens producent Lindsey Weber att om dialogen, texten och skådespelandet inte känns äkta är slutresultatet värdelöst. Tänk på det ni.

Det gjordes flera filmatiseringsförsök av Sagan om ringen-trilogin innan Peter Jackson lyckades både filmatisera alla tre böcker och göra det bra. Kanske händelserna i andra åldern också kräver flera försök av olika entusiaster innan det blir något vettigt av det.

Skribenten studerar finno-ugriska språk vid Helsingfors universitet.

Vad tycker du?