Ledare: Jag sitter här och känner mig som en bluff

Jag sitter på Studentbladets lilla redaktion. Teet i muggen bredvid mig har för länge sedan kallnat och bildat bruna ringar på insidan av muggen som kommer ta evigheter att diska bort. Perfekt. Precis vad jag behöver.

Försynt sneglar jag på min redaktör, Ivar. Hen sitter mitt emot mig. Hen ser självsäker ut. Verkar kompetent. Hummar på en för mig okänd melodi och visslar lite för sig själv där hen sitter och skapar inlägg för Instagram. Och på andra sidan skrivbordet sitter jag och känner mig som en bluff.

Kanske är det en helt normal känsla, vad vet jag. Kanske alla mer eller mindre går omkring och känner sig som en enda stor bluff som hotar att avslöjas vilken sekund som helst. Imposter syndrome, eller bluffsyndromet som det heter på svenska, har i alla fall drabbat mig med full kraft. Jag känner att jag leker chefredaktör, att jag låtsas vara något jag inte är, att i vilket ögonblick som helst kommer någon från SSI komma inrusande, skratta åt mig och berätta att det stod klart från första början att jag inte skulle klara det som jag gett mig fan på att jag ska klara av.

Att känna sig som en misslyckad bluff är tungt på många sätt. Magont, huvudvärk och en oidentifierbar känsla i kroppen har jag snällt fått vänja mig vid. Ironiskt nog är bluffsyndromet vanligare hos högpresterare: ju mer de presterar och anstränger sig på jobbet, desto större bluff känner de sig som. 

Den beskrivning kunde inte beskriva mig bättre. Jag sliter som ett djur, men ändå känns det som att jag inte får något konkret till stånd. Trots att jag lär mig olika skriv- och bildredigeringsprogram, läser gamla nummer av Studentbladet för att få artikelidéer, ringer runt och bokar in olika reportageintervjuer, skriver ledare och korrekturläser andras texter, finns den där känslan kvar som en ständig påminnelse i magen: Du är värdelös. Du är skit. Du kan ingenting och snart kommer du bli upptäckt.

Vi, du och jag, måste våga prata om det här. Det är inte bra att gå runt och konstant känna sig usel och värdelös. Om vi pratar om det kanske vi inser hur många som helt i onödan går runt med samma känsla. Kanske kan känslan av gemenskap vara ett steg i rätt riktning. För om vi inte berättar om hur vi mår, om vi sluter oss och bara ler brett när någon frågar hur läget är, riskerar vi att förr eller senare krascha. Ingen orkar hålla upp en fasad allt för länge innan den börjar krackelera. En kram och några vänliga ord kan vara allt som behövs för att den där klumpen i magen ska ge med sig.

Det är dags att gå hem för dagen. Jag går till redaktionens kök. Där finns en diskmaskin. Temuggen är inte längre mitt problem.