Myöhä: En bar för studerande?

Studentbladet besökte den nya studentbaren som länge hajpats och nu öppnats i Helsingfors centrum av restaurangkedjan UniCafe. 

När jag tillsammans med ett par vänner letar mig fram till Myöhä, UniCafes nya satsning, är det en mycket annan upplevelse än den jag förväntat mig. Framför Tre Smeder, där Suomalainen Kirjakauppa en gång fanns, ligger idag ingången till ”Uusi Kaivopiha”. Enligt Kaivopihas hemsida är tanken att promenaden mellan Stockmann och Järnvägsstationen ska fungera som ”Helsingforsarnas gemensamma bakgård”. Ännu syns i varje fall inget sådant.

För tillfället är platsen en tom korridor med lågt till tak där Fat Lizard och Myöhä öppnat sina dörrar. Alla ytor är skinande rena och inredningen nyinskaffad och trendig. ”Jysk” konstaterar en av mina kompisar. Vi beställer varsin öl som med studeranderabatt blir fem euro; inte anmärkningsvärt billigt jämfört med andra lokala barer. Efter ölarna beställer vi mojito som görs mycket fin med färska hallon och mynta av en kunnig bartender, men den får man tyvärr inte studerandepris på.

Där sitter vi då i en fint inredd krog med var sin drink och jag funderar på slagorden jag läst tidigare. Enligt UniCafe skulle det här vara ”studerandenas egen bar”, men när priserna inte ens närmar sig vad studerande skulle kalla billigt och omgivningen är hopplöst medelklassig och iscensatt känns orden tomma. Visst, barens meny är helt vegansk och innehåller också ett brett urval alkoholfria drycker vilket reflekterar de samtida studerandenas behov, men jag har svårt att tro att det är tillräckligt för att övertala studerandena att byta ställe. Billigare priser och liksinnade hittar man i andra stadsdelar längre bort från centrum eller på någon av lönnkrogarna studerandena själv driver.

UniCafe är på rätt spår, utrymmen i centrum med studerande och unga i fokus finns det allt för få av. Men tyvärr är Myöhä inte heller en sådan plats. Annat än placeringen i våningen under UniCafes lunchrestaurang har baren egentligen inget intressant att erbjuda, utan fungerar främst som ett sätt för Kivopiha att bygga upp sin image som ett innovativt och hållbart urbant vardagsrum. Att det här skulle vara ett genuint försök att nå studerande har jag mycket svårt att tro.

Jag är varken besviken eller imponerad när vi lämnar baren. Kanske främst förvirrad. Myöhä vill med sin estetik tilltala Stockmannshoppande medelklassare men marknadsför sig till studerande som just ätit lunch för två och nittifem. De lovar på sin weeplats underhållning ”in på sena kvällen” när de i verkligheten stänger redan elva. ”Vilket underligt, motstridigt ställe” tänker jag medan jag senare beställer öl i en vanlig bar, fylld med jämnåriga studerande.