”Absurda, stora, lustiga, oftast helt meningslösa påhitt”

Teknologföreningen ordnade kuratorsbyte med dunder och brak, för första gången post-pandemi.

Fredagen 31 mars 2023 finns det spänning i den soliga vårluften utanför Teknologföreningens mytomspunna näste Urdsgjallar. En bit borta nere vid Otnäs sportplan håller en folkskara på att samlas och genom de finklädda figurernas sorl hörs skumppaflaskornas festliga plopp. Betongbesten till nationshus öppnar sitt gap och ut väller teknologorkestern Humpsvakar, en hop uppklädda studenter med instrument i famnen, medaljer på bröstet och somliga med en ölburk i handen.

Det medaljklirrande sällskapet ansluter sig till resten, placerar sina notställ ovanpå den snöklädda löpningsbanan och en stunds småprat och x-antal glas senare händer det. Ett ljud närmar sig, huvuden vänds mot himlen och Humpsvakar börjar tuta i tonerna till en munter marsch. Dröm om min förvåning då jag inser att helikoptern som flyger över våra huvuden är en del av det dittills rätt anspråkslösa evenemanget.

Det är en syn som sällan skådats på Otnäs campus då helikoptern till sist landar mitt på sportplanen och två kavajklädda karaktärer stiger ut, serveras var sitt glas bubbligt och skålar med det glada sällskapet. I tystnaden som följer då samtliga för sina glas till läpparna blandas rotorbladens rytmiska susande med banjoplånket, klarinettgnisslet och trumslagen som fortfarande uppvaktar de nyanlända gästerna. Helikoptern flyger iväg och det blir dags för tal.

Så blir det Humpsvakars och dansartruppen Rumpskakars tur att ta rampljuset och bjuda på underhållning. Först en uppvisning där performans möter cirus och koflikten mellan människan och naturen behandlas. I en morbid twist slutar berättelsen med att motorsågen vinner och därefter blir det lite mer lättsmält med dans och musik.

Med den rätta andan är allt möjligt

Så här går det alltså till när Teknologföreningen ska byta kurator, men just den här gången var allt lite annorlunda.

― 31:a mars var den sista dagen som vår tidigare kurator satt på sin post och mandatskiftet till ära ordade vi det här evenemanget, förklarar TF:s viceordförande Olivia Skinnar.

― Till den nya kuratorns första nationsmöte har det traditionsenligt ordnats en stor entré, till exempel 2018 kom kuratorn åkande i en pansarvagn. På grund av pandemin fick tyvärr vår förra kurator ingen entré till sitt nationsmöte, allt var bara på distans, så därför tänkte vi att vi nu vill göra en dubbeluppvaktning för både den avgående och blivande kuratorn.

De två gästerna som steg ut ur helikoptern var alltså avgående kurator Christian Elg och blivande kurator Magnus Strandberg.

― Vi tänkte att eftersom mandatskiftet råkade vara på en fredag i år skulle det passa bra med en stor grej som kanske skulle få lite större synlighet än vanligt. Nationsmötet brukar ju vara på en torsdag kväll nån gång och de som råkar vara där få uppleva det. Men i år hade vi bankett på kvällen med inbjudna gäster och vid midnatt då mandatet byttes hade vi fyrverkeri och lite ceremoni. Det är en gammal tradition, men det här är första gången som den ordnas på sitt eget tillfälle.

Med andra ord är kuratorsskiftet för det mesta inget stort jippo, utan en rent symbolisk och rituell som bara de som kommer på nationsmötet får uppleva. Ingen efterfest och inga hedersgäster. Det får mig att undra, varför satsa så stort? Helikoptrar och pansarvagnar bara för en förtroendeuppgifts mandatskifte?

― Jag skulle säga att det i alla fall har börjat med teknologandan, funderar Skinnar.

― Från första början har teknologer och TF:are varit kända för sina absurda, stora, lustiga oftast helt meningslösa påhitt. Den andan har levt kvar, känslan av att vi kan göra vad som helst bara för att det är roligt genomsyrar egentligen all verksamhet som vi har här.

Skinnar har varit TF:are redan ett bra tag. Hennes första kontakt med Teknologföreningen var då hon som gymnasist deltog i den årliga matematiktävlingen, MatteTäphlan. Tävlingen har ordnats ända sedan 1967 för att engagera studerande i gymnasieåldern inte bara med matematiken utan också med teknologkulturen och på Skinnar fungerade det.

― Jag påverkades av gemenskapen och hur stort allting var fast det ändå fanns en hemtrevlig känsla. Fastän stora salen var full med 300 personer kunde man tala med vem som helst. På mattetävlingen var det också jätteroligt att se människor vara intresserade av matematik och fysik och tog det på allvar men ändå inte. Att man ordnade en sånhär jättestor grej bara för att man tycker att det är roligt med matematik.

Ett campus i förändning

Den gemenskapen man ser bland teknologerna går alltså mycket djupare än supande och att flyga in kuratorer i helikoptrar. En delad kärlek för de egna studieämnena är också en av samhörighetens grundpelare. En mer bokstavlig grundpelare för vilken som helst organisation är den som håller upp taket ovanför ens lokaler och för teknologerna är frågan om nationshusets framtid just nu en av de viktigaste.

― Då Aalto-universitetet skapades 2010 och man slog ihop tekniska högskolan med finska handelshögskolan och konstindustriella var TF alltså inte längre bara för teknologer. Då campusen flyttades längre bort i och med att metrostationen började byggas och eftersom vårt hus är gammalt så började man konstatera att för att TF ska kunna fullfölja sitt syfte som en mötesplats för alla svenskspråkiga vid Aalto så behövs det en förändring, berättar Skinnar.

Teknologförening planerar alltså att bygga ett nytt näste i samarbete med finska hanken och AUS, pang i mitten av campusets nybyggda epicentrum. Den nuvarande byggnaden Urdsgjallar har under sina 70 år nått en viss legendstatus och vilda debatter kring dess rivande har förts redan i flera år, men Skinnar tror inte man behöver oroa sig.

― Det är ännu inte bestämt vad som kommer hända med den här byggnaden, men förmodligen kommer den inte att rivas. Vi äger den här tomten och vi äger den här byggnaden så det är helt upp till oss vad vi gör med den.

Kanske blir det teknologernas tillägnade festlokal, kanske blir det ett teknologmuseum, det återstår att se. Men teknologerna, både gamla och unga, har inte gett upp hoppet på sitt älskade fort. Otnäs är ett campus i ständig förändring och för en nation med så djupa rötter som Teknologföreningen kan det bli utmanande att hitta en balans mellan det gamla och det nya. Men med teknologandan är allt möjligt. Så länge det är roligt.