Från Studentbladet till prisbelönt författare

Studentbladet grundades 1911 och har sedan dess fungerat som språkrör för Svenskfinlands studerande. Tidningen har en lång, krokig och snårig historia bakom sig. Kjell Westö, idag en av Finlands främsta författare, var en gång i tiderna redaktör för Studentbladet – och han ser tillbaka på sin korta men intensiva tid på tidningen med en stor portion humor. 

Att det är bråda tider för Kjell Westö får Studentbladet genast erfara. Tidigare under hösten har han, tillsammans med sin bror Mårten Westö, gett ut boken Åren, och på grund av ett späckat program anländer Westö en dryg kvart för sent till intervjutillfället. Westö är dock omtänksam av sig och meddelar via mejl att han blir försenad. 

Och när han fått sitt kaffe och intervjun ska börja visar det sig att han och Studentbladets chefredaktör har en gemensam nämnare: båda äger nämligen en hund av rasen Corgi. En stor del av intervjun består därför av att prata om vilken förträfflig ras Corgis är och hur mycket glädje man får från de små liven. Så småningom övergår intervjun till det som den ska handla om: Westös korta men turbulenta tid på Studentbladet. 

― Jag hade frilansat för tidningen under hela 1982, skrivit skivrecensioner, kåserier och liknande, men så blev jag redaktionssekreterare på Studentbladet 1983. På den tiden följde jobbet årskalendern och jag började alltså jobba på tidningen i januari, berättar Westö. 

På 1980-talet utkom Studentbladet varannan vecka i pappersformat och Westö ser tillbaka på den tiden som bohemisk. 

― Vi, alltså jag och chefredaktör Peik Henrichson, skrev artiklar och levde lite bohemiskt. Ibland gick vi så ivrigt på årsfester att vi höll på att missa deadlinen för nästa nummer.

Westö har alltid varit intresserad av musik och skrev därför bland annat om finskspråkiga subkulturer i reportage om klubbar med mörk, konstig och dyster musik. Han och Henrichson åkte till Stockholm (för egna pengar påpekar Westö) för ett reportage, och Westö åkte på egen hand till Vasa för att skriva ett reportage om staden som studiestad.

― Jag skulle bara vara i Vasa i ett dygn, men där hände väldigt mycket så jag blev kvar i tre dagar. Jag gjorde inga anteckningar under resan, så reportaget blev väldigt personligt, säger Westö med glimten i ögat. 

När hösten började valde Westö att säga upp sig. 

― Jag avgick innan jag fick sparken, säger han. 

Loafers och Lacoste inte lyckat

För att förstå Westös korta tid på Studentbladet måste man förstå hans bakgrund. Westö beskriver sig själv som en person som under många år inte kände att han passade in någonstans: Hans kompisar vid Svenska handelshögskolan tyckte han var för vänster och bråkig, och hans vänstervänner tyckte han var alltför prydlig och borgerlig. Det här blev extra tydligt för honom när han skulle börja studera journalistik vid Svenska kommunal- och högskolan. 

― Jag hade arbetat i en skivaffär under sommaren och dök upp i skolan i en satinrock med ett skivbolags logo på, vinröda loafers och en pikétröja av märket Lacoste. Inte helt lyckat kanske på en skola som hankeiterna kallade socialist- och kommunisthögskolan, säger han. 

Westö var väldigt ung när han började arbeta för Studentbladet; blott 21 år.

― Jag var nog lite barnslig. I stället för att sätta mig in i det jag skrev om så drev jag med hela ämnet. Jag var också ganska bråkig och anarkistisk av mig. 

Som exempel nämner han den gången som han skulle skriva en kolumn om ett ämne som nyss debatterats flitigt i Svenskfinland. Kolumnens rubrik anknöt till ämnet, men resten av kolumnen lämnade han tom. Westö skrattar gott när han tänker tillbaka på kolumnen. 

― Styrelsemedlemmarna i SSI blev nog galna då och undrade vad den där idioten sysslade med. Men det var andra tider då; journalistiken hade varit väldigt ängslig av sig under Kekkonens 1970-tal. Ingen hade skrivit subjektivt, allt hade varit väldigt strikt och man fick absolut inte använda ordet “jag” i artiklar. Allt hade varit superseriöst, men nu började allt fler skriva med ironi och driva med allt för högtravande diskussioner. Jag var en av ironikerna, säger Westö.

Relationen med SSI, som Westö inte direkt kan beskriva som en match made in heaven, blev allt spändare. Westö använde bland annat upp hela årets fotobudget när han anlitade dyra proffsfotografer till sina artiklar i de två första numren. I oktober valde han att säga upp sig från tidningen.

― Jag minns fortfarande det ögonblicket. Jag gick längs med Regeringsgatan, nära universitetet, med min dåvarande flickvän. Jag hade grym ångest, vilket hon såg och undrade vad som stod på. 

Där och då insåg Westö att han måste sluta arbeta för Studentbladet och, som han själv säger, börja studera på allvar. Han hade lyft massor av studielån, men inte studerat tillräckligt mycket. Han tog sig själv i kragen, men hoppade av studierna innan magisteravhandlingen var klar. 

― Jag ville arbeta och få skriva. Senare studerade jag lite litteraturvetenskap, men också de studierna avslutade jag utan examen. Så jag är en two-time university drop-out, säger Westö med ett slugt leende. 

Författarkarriären tog fart i Studentbladet

Efter att Westö sagt upp sig från Studentbladet följde han, till en början, med tidningens förehavanden. Han kände en del av dem som senare arbetade för tidningen, såsom Thomas Lind, Stefan Randström och Richard Nordgren, men under de senaste åren har han inte följt Studentbladets framfart. 

― I våras hörde jag om att tidningen var illa ute, jag minns inte om det var via Husis eller radio. Det hade nog varit sorgligt om tidningen gått i graven, den har ju funnits sedan 1911. Så det är fint att den överlevde. 

Under intervjun förvånas Westö flera gånger över det faktum att det är fyrtio år sedan han arbetade för Studentbladet. Under hans tid vid tidningen huserade Studentbladet i Nya Studenthuset, och i samma hus fanns även flera nationer (och därför var tillvaron ganska fuktig som Westö väljer att beskriva det) och Ylioppilaslehti, en tidning som Westö tog inspiration från. 

― Jag är tvåspråkig och i Ylioppilaslehti skrev redaktörerna ganska sarkastiska texter som jag fann inspirerande.

Han vill minnas att han vid något senare tillfälle skrivit en gästkolumn för tidningen, men om vad och när det var kan han inte dra sig till minnes. 

― Det är nog lite skrämmande hur snabbt åren går, konstaterar han. 

Något som kanske inte många känner till är att det var just i Studentbladet som Westös första skönlitterära texter publicerades. En diktsvit och några noveller publicerades och några år senare, 1986, debuterade Westö med en diktsamling. Och resten är, som man brukar säga, historia.