Kaj Korkea-aho är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2022 med sin bok Röda rummet som utkom 2021 på Förlaget M. Den 1 november kommer priset delas ut i Helsingfors. Om Korkea-aho är kommande prisvinnare är ännu ovisst men med Röda rummet har han oavsett skrivit en bok som lämnar spår efter sig.
Romanen väger 565 gram. Fysiskt känns Röda rummets vikt lagom. Förstahandsintrycket är att det kommer bli en behaglig läsupplevelse. Men den angenäma känslan försvinner snabbt när innehållet börjar göra intryck. För varje sida kryper romanen längre in under huden för till slut att bita sig fast i hjärnan, i psyket. Det går inte att skaka av sig karaktärerna så lätt och bara gå vidare.
Huvudkaraktären är en ung manlig författare som försörjer sig som orkestermusiker i Helsingfors och i romanen är ett namnlöst berättarjag. Ett misslyckat förhållande i Berlin har medfört att han flyttat hem till sin pappa i Vanda men nu drömmer han om sitt eget hem. Som andra i liknande livssituation och åldersgrupp inser han att det inte är den lättaste uppgiften att lyckas med i de centrala delarna av Helsingfors.
Startskottet för en potentiell lösning på bostadsproblemet är vännen Lottas uttänkta koncept om en byteshandel. Han ska erbjuda sig att skriva en bok som mellanskillnad för att ha råd med en bostad. Idéen tar form och trycks som en annons i Hufvudstadsbladet.
Nu gör Röda rummets mittpunkt entré. En äldre man, Aimo Kangas, som har en bostad på Jungfrustigen i Ulrikasborg, kontaktar författaren. Skrivuppdraget åt huvudkaraktären är då att dokumentera Kangas liv. Den unga författaren läser mellan raderna att skrivuppdraget innehåller något outsagt som inte har formulerats – än. Men han ignorerar förnimmelsen och väljer att gå vidare med överenskommelsen.
Instängda känslor
Läsaren anar oråd. Lyssna på magkänslan! Tappa inte huvudet! Korkea-aho fångar in läsaren och släpper inte taget. Hans språk är beroendeframkallande. En sida till. Bara en till. En till. Men desto fler sidor som lästs, desto dystrare blir stämningen. Därför kan det rekommenderas att lägga in pauser i läsandet, då berättelsen annars kan vara svårsmält.
För Aimo Kangas lyfter på locket till en gryta av instängda känslor, av instängt liv, som är på väg att koka över. Det röda rummet i lägenheten på Jungfrustigen visar sig ha varit en mötesplats för män med intresse för BDSM. Stegvis introducerar Korkea-aho läsaren för temat sadomasochism och sexuell fetischism. Steg för steg matar han läsaren med information som inte är vardagsmat utan en tabubelagd guilty pleasure.
En tredje karaktär i romanen är Aimos så kallade assistent, den unga Emmanuel. Hans blandade arbetsuppgifter kommer sakta men säkert fram i ljuset, vilket blir katastrofalt för arbetsgivaren, då vissa av uppgifterna är ljusskygga. Gränser suddas bort för läsaren och det framstår oklart vad som sker med samtycke och vad som sker utan. Det föder frågan: Är allt till salu? Aimos svar verkar vara: Allt är till salu, eller hur!
Makt. Manipulation. Medgörlighet. Korea-aho har gett de abstrakta begreppen människoansikten och samtidigt ställt frågor till läsaren. Vem har makt över vem? Vem manipulerar vem? Vem är medgörlig mot vem? Aimo, Emmanuel eller berättarjaget?
Rollspel är inte för alla
Berättarjaget kretsar själv kring dessa frågor som blir allt tydligare för honom när bekantskapen med Aimo fördjupas och hans beroende av honom intensifieras. I början framställs hans möten med Aimo som ganska oskyldiga. Då handlar det om boken som de ska producera ihop. I detta skede låter berättarjaget sig själv tro att han fortfarande har kontroll över situationen.
Pusselbitarna faller på plats i slow motion. Det blir en vändpunkt för berättarjaget när han är åskådare till ett rollspel mellan Aimo och Emmanuel. Det är inte av nyfikenhet förklarar han. ”Kunde jag tänkta mig att försöka förstå?” Efter att ha iakttagit ett litet tag lämnar han rummet. Han kan inte dölja sin obekvämhet. Då Aimos kvävda skrik kulminerar, kommer han tillbaka och vill avbryta rollspelet.
Vaktombyte. Ordet och tolkningen är Emmanuels. Det sägs i ett samtal som äger rum mellan honom och berättarjaget precis efter ridån gått ner för rollspelet. Då inser berättarjaget vart han är på väg. Han är den kommande Emmanuel. Framtidsutsikterna roar honom inte.
Men klarsyntheten avtar lika fort som regnet på en varm sommardag. ”Det vaktombyte som Emmanuel spekulerat om hade Aimo aldrig nämnt. Det måste vara Emmanuels felaktiga tolkning av vår speciella uppgörelse.” Det är uppenbart att berättarjaget har dragits in i en värld som han inte är intresserad av att bli en del av. Men hur backar man bandet?
Kluvenhet
Även läsaren får ta itu med dessa frågor och problemställningar under berättelsens gång. De manar till eftertanke och leder till huvudbry. En känsla av kluvenhet uppstår. Det är komplext. Om det behövs ett tankeavbrott, är det värt att dyka ner i romanens musiktema. Romanens kapitel har till exempel fått sina namn efter tonerna i det så kallade ”Tristanackordet” från Richard Wagners opera Tristan och Isolde. Ett ackord som ska uttrycka bitterljuv kärlek.
Icke att förglömma kärleken! Den löper som en röd tråd genom hela romanen i olika skepnader. Korkea-ahos skildringar av förhållanden mellan två män i olika stadier är så knivvassa att läsaren riskerar att skära sig på dem. En hög eller låg igenkänningsfaktor avgör hur ont det gör att läsa romanen.
