I höstens första brev till Lundagård begrundar Nathalie Koskinen övergången till att bli gamyl. Morjens, eller tjenare, som ni säger där på andra sidan vattenpölen. … Läs mer »Krönika: “Vad ska jag göra nu?”, sade magisterstudenten
Aldrig förr talas det och skrivs om i massmedierna om frivillig och ofrivillig ensamhet. Många unga väljer att leva ensamma, utan partner och barn, medan andra drömmer om ett liv i ett parförhållande och senare skaffa egen familj. Många unga hittar sin livspartner under studietiden. Men hur ser dejtandet ut då man är studerande?
Jag är filmstuderande på heltid. Det innebär för det mesta en hel massa föreläsningar, diskussioner och grupparbeten där förmågan att uttrycka sina tankar och idéer… Läs mer »Kolumn: Ett kärleksbrev till trygga utrymmen
”Sexuell ensamhet är också ett samhällsproblem”. Så lyder rubriken i postdoktor Joona Räsänens kolumn i Helsingin Sanomat. Och kritiken från liberala röster tvärs över det politiska spektrumet har inte varit nådig.
Två dörrar, två symboler, två kön. Svetten rinner ner för pannan, snart pissar jag ner mig, men jag är förstelnad. Jag står inför ett av vardagens svåraste val. Höger eller vänster?
Det slår mig ibland att jag har en äggledare med äggstockar. Som en blixt från klar himmel slås jag till marken. Särskilt de där dagarna när jag blir arg, irriterad och gråter över minsta lilla. Ingenting. Kan. Bli. Bättre. Allt. Är. Skit.
Ekaterina Zhukova funderar på självsäkerhet och nedvärdering i arbetslivet i sin kolumn.
Terapiassa tavataan-kampanjen (sve. Vi träffas i terapin, red. översättning) började synas i Helsingfors gatubild från och med de första veckorna i januari 2021. Kampanjen ska minimera stigman runt mental hälsa och framför allt kutymen att söka vård för den. Kampanjen är ett absolut fiasko och ett dåligt tajmat skämt.
En januarisöndag vid lunchtid skriver hon till mig. Hon har dåligt samvete därför att hon kortade ner ett arbetspass dagen innan och nyss skickat till sin chef att hon inte vågar jobba nu. Det handlar om stress. Hon har svåra problem med magen men hon vill inte ställa till det på jobbet. Jodå, hon lider av duktig flicka-syndromet. Men hon är inte den enda.
Det är tisdag. Jag är ute på promenad och det är den varmaste dagen i Åbo hittills. 16 grader i Åbo betyder fulla åkanter, picknickfiltar, de blå Pirkkaölburkarna i varje hand. Om några månader har jag bott här i fyra år och jag har lärt mig hur Åbo ser ut. Jag har lärt mig hur staden fungerar, vilken puls den har, vilka regler den lever enligt.