En januarisöndag vid lunchtid skriver hon till mig. Hon har dåligt samvete därför att hon kortade ner ett arbetspass dagen innan och nyss skickat till sin chef att hon inte vågar jobba nu. Det handlar om stress. Hon har svåra problem med magen men hon vill inte ställa till det på jobbet. Jodå, hon lider av duktig flicka-syndromet. Men hon är inte den enda.

I min kvinnliga bekantskapskrets är denna inre dragkamp mellan duktig flicka-syndromet och utbrändheten ingen ovanlighet. Vissa struntar i varningstecknen för utbrändhet för att kunna leva upp till sina prestationskrav. I slutändan pressar prestationskraven ut kvinnorna i en allt svårare utbrändhet. Jag upplever att de vill visa framfötterna för universitetsprofessorer och chefer som de hoppas ska hjälpa dem att klättra på karriärstegen. De glömmer att det finns en risk för att stegpinnarna går sönder. Kvinnorna är de tydliga förlorarna i denna dragkamp som allt för ofta slutar med att de går in i väggen och i värsta fall blir sjukskrivna. Vägen tillbaka till en fungerande vardag kan vara lång. Det är oroväckande, tycker jag.

Jag har själv nosat lite på problematiken i en period under hösten 2020. Jag hade precis påbörjat en högre utbildning och höjde ribban för mig själv ytterligare vilket resulterade i hjärtklappningar, ångestsvettningar och mardrömmar. Då upplevde jag hur mycket skada duktig flicka- syndromet kan förorsaka. Det läskigaste är att jag till slut inte kände igen mig själv. Som tur är kom ett samtal att ändra på det. En tidig morgon sitter jag som vanligt i en ganska tom universitetslokal och tragglar med uppgifterna när en studentkamrat kommer förbi och sätter sig hos mig. Hon berättar att hon efter få år på arbetsmarknaden närmast flytt tillbaka till universitetet. Njut av studentlivet för arbetslivet är oftast inget att ha, säger hon. Hennes beskrivning av sitt arbete på olika kontor får mig att reflektera över min egen situation. Just då inser jag två saker. Ett: jag håller på att bli sjuk på grund av mina prestationskrav. Två: jag är inte tillräckligt intresserad av varken utbildningen eller jobben som denna utbildning leder mig till. Detta blir en vändpunkt.

I dagarna som följer tänker jag för första gången på länge över vad jag vill med mitt liv. Det blir allt tydligare att jag försummat att lyssna på mig själv när det gäller denna utbildning. Jag försöker övertyga mig själv om att det är naturligt att gå samma väg som min bekantskapskrets som har liknande utbildningar på sina cv:n. Men jag lyckas inte. Jag kommer fram till att enda utvägen är att sluta och därmed lämna tryggheten som universitetet ger studenten. Hur ofta har jag inte gömt mig bakom studenttiteln när folk ställde frågor om min framtid som jag inte kunde besvara. Jag är mycket uppmärksam på att jag behöver ta itu med dessa framtidsfrågor när jag avslutar utbildningen. Därför väljer jag att ta en time-out för att lyssna på mig själv och hitta svar på vilken yrkesbana jag vill ha. Min sambo påstår att jag var några centimeter från att gå in i väggen när jag avslutade utbildningen. Jag tror tyvärr han har rätt.

Om skribenten
Publicerad
januari 20, 2021

Lämna ett svar