Helt plötsligt måste jag bara köpa lösgodis, trots att det bara är en måndag. Nära ett personligt sammanbrott är jag, när ett hårstrå ligger fel och jag lyckas slå tån i närmsta byrå.
För att inte tala om att jeansen helt plötsligt inte passar. Vips under en natt har jag lagt på mig en hel klädstorlek och får livskris och undrar varför jag plötsligt blivit så fyllig. Fylld av vatten och könsmogenhet.
Jag talar givetvis om mens med stort M. Menstruation. Lingonveckan, stängt för helgen, tant Röd, Ketchup i kanoten. Den DÄR veckan. Kärt barn (tabubarn) har många namn.
Hur mycket en person med äggledare lider av menstruationen och ägglossningen varierar. Men ponera att det här biologiska stadiet av könsmogenhet i alla fall påverkar respektive hen på något sätt i allt från 3-6 dagar per månad. Det kan handla om buksmärtor, endometrios och lynnigt humör innan mensen kommer eller rentav självmordstankar.
Mensen brukar traditionellt göra entré i puberteten och sluta vid klimakteriet. Med andra ord från 10-15 års-åldern upp till cirka 50+-åldern.
Jag fick mens när jag var 15 år vilket i min krets ansågs som sent, nåväl. Det betyder att jag allt som allt kommer att ha mens i cirka 35 år av mitt liv.
Min mens är oregelbunden och tittar in när den har lust men låt oss räkna med att en person har mens cirka fyra dagar i månaden.
Det skulle innebära att cirka 4,5 år är vigda åt och präglade av blod i brallan. En hisnande tanke, ändå.
Det är en kostnadsfråga att ha mens, särskilt som menstruationsskydd i Finland betraktas som en lyxvara med en momssats på 24 procent, till skillnad från ett restaurangbesök som ligger på 14 procent. Det är helt befängt att mensa anses vara en lyxigare vana än att gå på restaurang.
Enligt Imse Vimse (företag i Sverige som sysslar med hållbara engångsprodukter) gör en menstruerande person av med cirka 24-30 skydd per månad.
Utifrån mina beräkningar skulle min mensnota således gå på 643 euro under min livstid om jag i snitt använder ett paket av Rainbows tamponger per månad. Enligt Prisma går ett paket på 1,67 euro oberoende av storlek.
Men det är också en hälsofråga med mens. Ett par dagar i månaden går vi med äggstockar runt och mår skit, tappar järn, genomlider migräner, huvudvärk och finnarna växer som aldrig förr. Svaga i kroppen och knoppen behöver vi fortfarande gå till jobbet och fungera lika bra som våra kollegor utan äggstockar.
I Japan har mensledighet varit en lagstadgad rätt sedan 1947. I Zambia har man haft laglig rätt att stanna hemma sedan år 2015 och har rätt att åtala sin arbetsgivare om det här inte infrias.
Men mensledighet? Inte väljer man att gå hem och ha mens i stil med sommarledighet, julledighet och så vidare. Jag skulle nog snarare vilja hävda att det är en slags mensjuklighet. Menssjuka.
Vad ska vi göra här i Finland för att få något liknande? Och hur skulle det se ut i praktiken? Skulle man stolt anmäla sig menssjuk? Eller skulle man känna sig som den där ‘svagare’ personen i ett samhälle där det redan är en tröskel att sjukanmäla sig från första början? Skulle våra manliga kollegor skoja med oss om vår menssjukhet?
Vilka följder skulle det få om Sanna Marin deklarerade att hon var hemma från jobbet på grund av menssmärtor? Mer än att det skulle stå i varenda nyhetstidning.
Trots att jag har haft mens sedan jag var 15 år gammal har jag fortfarande inte helt accepterat mitt biologiska faktum. Att ha mens är inget annat än ett kroniskt elände.
Nu slog mensen ned i brallan igen. Och inte hade jag några tamponger hemma den här gången heller.
Hur överlever du mensdagarna och hur påverkar mensen ditt liv? Och vad är din åsikt om mensjukledigheten?
Skriv till:
Sandra Broborn
Sandra Broborn är Studentbladets redaktör hösten 2021-våren 2022. Hon är journalist och innehållsproducent med en bakgrund inom kulturantropologi. Hon har en fäbless för att låta undangömda fenomen lysa i nytt ljus.