Att gå i terapi är inte något att skämmas över, men vem ska skämmas över att det är så svårt att få terapi?

Terapiassa tavataan-kampanjen (sve. Vi träffas i terapin, red. översättning) började synas i Helsingfors gatubild från och med de första veckorna i januari 2021. Kampanjen ska minimera stigman runt mental hälsa och framför allt kutymen att söka vård för den. Kampanjen är ett absolut fiasko och ett dåligt tajmat skämt. 

Nyhetshösten 2020 dominerades av corona, det amerikanska presidentvalet och förstås den skandalösa Vastaamoläckan. Tiotusentals patientuppgifter läcktes ut, klienter utpressades, och psykoterapeuter ryckte på axlarna när de blev tillfrågade över hur de sparas sekretessbelagda dokument med intima detaljer om klienters mående och personuppgifter.

Kampanjen startades för att minska stigman runt psykoterapi så folk, Vastaamoläckan till trots, skulle våga söka sig till psykoterapeutisk vård. Mig veterligen fördes det aldrig en diskussion över ifall det var individens fel att hens uppgifter spreds eftersom hen gått i psykoterapi, utan snarare roterade diskussionen runt Vastaamos bristfälliga säkerhetssystem. Men okej.

Det som jag tycker är i högsta grad ohemult är fräckheten att föra en kampanj för att ni-alla-ska-gå-i-terapi-det-är-okej medan näst intill samtliga unga, studerande och marginaliserade får lov ta ett djupt andetag och vråla tillbaka: “det är inte möjligt, era rövhattar!”.

Kampanjen Terapiassa tavataan missar poängen med finländares terapivanor.
Kampanjen får det låta som om det enda som står i vägen för terapibesök är ett attitydproblem. Det stämmer inte.

Studentbladet, Svenska Yle, Hufvudstadsbladet – bland andra – har lyft upp problemen med de långa köerna, de alldeles för små resurserna, och den otroliga svårighet att bli hörd som är inblandad i problematiken runt kommunal och statlig psykoterapeutisk vård. Under de senaste månaderna har vi inte gjort mycket annat än diskuterat hur svårt det är att få psykisk vård (förutom förstås de vardagliga “oj-så-skönt-att-inte-använda-bh-på-ett-år”-typ av diskussioner som följer distansarbetet).

Kan du köpa psykoterapi för pengar? Såklart. Du kan köpa allt med pengar. Men när det handlar om unga vuxna med begränsad ekonomi är det inte en självklarhet att ta sig till privat vård som alternativ till kommunal. Enligt Mielenterveystalo.fi kostar ett besök något mellan 60-150€. Frågan om kompatibilitet med sin terapeut och att hitta rätt form av terapi förblir. Det kan bli en dyr och lång process.

Är kampanjen istället riktad till medelklassindivider över 35 som kanske känner sig obekväma med att söka psykisk vård? Kanske. I så fall exkluderas mindre ekonomiskt stabila direkt ur diskussionen – igen.

Kampanjen Terapiassa tavataan.
Man får hjärnsläpp för mindre.

Blir inte kampanjen ett sätt att skuldbelägga individer som inte har råd att kasta pengar på problemet? Beskyller kampanjen de som vare sig vill eller kan gå i terapi? Påstår kampanjen att det enda som står ivägen för den rosenröda vägen till mentalt välmående är en attitydförändring?

Försök nu orka, bara. Koittakaa jaksaa. Tack och hej.

Om skribenten
Publicerad
april 8, 2021

Lämna ett svar