Kolumn: Ett kärleksbrev till trygga utrymmen

Jag är filmstuderande på heltid. Det innebär för det mesta en hel massa föreläsningar, diskussioner och grupparbeten där förmågan att uttrycka sina tankar och idéer är väsentlig. Mina studier går jag på finska, trots att jag är den enda i min klass som har svenska som modersmål och hittills gått all skola på svenska. Dessutom lider jag av ett flertal mentala hälsoproblem. Allt det här gör skolmiljön minst sagt utmanande att navigera, men ändå trivs jag mycket bra och för det har jag de trygga utrymmens filosofi att tacka.

Principerna för trygga utrymmen är ett koncept som omgärdats av en hel del mystik efter de vilda debatter som fördes kring Valtteri Parikkas text Liian turvallinen tila? (Helsingin Sanomat 29.10.2022). Parikka argumenterar att universitet borde vara ”otrygga utrymmen” där allt kan och bör ifrågasättas och ingen borde behöva vara rädd för att bli utskälld. Jag kan inte annat än himla med ögonen åt skribentens vinkling. 

Jag och Parikka vill nämligen precis samma sak: att akademiska omgivningar ska vara platser där kritiskt tänkande ska frodas och man ska få uttrycka sig fritt. Enda skillnaden är att Parikka vill rädda sitt eget skinn. Han vill trygga sin inbillade rätt att säga precis vad som helst utan konsekvenser, medan jag vill att alla studerande ska få utrymme att delta i akademiska diskussioner och omgivningar utan att behöva stå ut med till exempel skällsord eller utfrysning. 

Att göra utrymmen trygga innebär, självklart, att det ska finnas konsekvenser då man behandlar sina medmänniskor dåligt. Men trygga utrymmen handlar inte överhuvudtaget om att hitta och peka ut syndabockar, utan att trygga allas rätt till att bli hörda. Den som ser trygga utrymmen som ett hot misslyckas med att uppmärksamma det faktum att människor fortsättningsvis har olika förutsättningar för att kunna delta i akademiska sammanhang. 

Social status, kroppslig funktionsförmåga, bakgrund, mental hälsa och så vidare är faktorer som på ett eller annat sätt påverkar hur mycket eller hur självsäkert en studerande kan eller förmår ta utrymme. Om vi ordnar våra skolor utan att ta den här mångfalden i beaktande kommer den att passa för en mindre mängd människor vilket gör både undervisningen och forskningen ensidigare. Och för att undgå detta behöver de som redan passar in i universitetsmiljön göra sitt yttersta för att se till att alla har samma möjlighet att delta.

I min skola skulle jag inte klara mig ifall konversationer om trivsel och trygga utrymmen inte skulle föras. Att jag får utrymme att uttrycka mina iéer och tankar trots språkbarriären är ingen självklarhet, men tack vare att vi i min klass både tillsammans med våra lärare och sinsemellan har behandlat de här ämnena har jag kunnat delta utan problem. Att föra konversationer om trygghet är inte lätt att göra. Det kräver förmågan att placera sig i andras situation och uppmärksamma sina egna fördomar gentemot sina medmänniskor. Jag är evigt tacksam för att mina medstuderande har tagit sig an det här och på så sätt skapat en omgivning som lämpar sig även för svenskspråkiga.

Det trygga utrymmet är ett kontrakt som lärare och studerande skriver under och utvecklar tillsammans. Det är inte censur och inte “cancel culture”. Det är ett verktyg för att bygga gemenskaper, dels tillsammans med lärarna, men framförallt studerandena emellan. När man väl har skapat en trygg omgivning är det även mycket lättare för studerandena att tillsammans möta de problem och orättvisor som ofta finns inom akademiska institutioner. Den nya generationen av studerande är inte rädda för att ifrågasätta och det borde lärare och professorer se som en positiv sak. Ifrågasättande är trots allt en av konstens och vetenskapens grundpelare.