Två dörrar, två symboler, två kön. Svetten rinner ner för pannan, snart pissar jag ner mig, men jag är förstelnad. Jag står inför ett av vardagens svåraste val. Höger eller vänster? Ljusrött eller blått? Finns här någon som ser vilken vessa jag väljer? Vad kommer de tänka om mig? Är det någon inne i vessan som jag riskerar göra obekväm?
Av allt i vårt samhälle som delas in enligt kön är vessor det jag hatar mest. Redan i lågstadiets matkö var jag förvirrad och försökte förgäves konsultera en lärare om orsaken till den här segregeringen. ”Hygien” ljöd svaret, vilket gjorde mer förvirrad än innan jag ställt frågan. Senare har jag insett att min lärare antagligen inte hade något svar att komma med. Jag drog mig i varje fall tillbaka och godkände under många år att så måste det väl bara vara. Men nej. Kön är så mycket mer än de två lådorna vi väljer att tränga oss in i.
De två lådorna (och vem som blir utanför dem)
Att dela in hela den mänskliga populationen i två grupper är inte alls så lätt som man fått oss att tro. Den processen ställer oss inför ett flertal svåra, kanske omöjliga frågor. Vem har auktoriteten att bestämma vem som hör till vilken grupp? Vad gör vi om det föds en individ som inte kan placeras in i någondera gruppen?
Situationer då en läkare inte kan avgöra vilket kön ett spädbarn hör till finns ännu i en etisk och juridisk gråzon. Ibland frågar man föräldrarna vilket kön de tycker skulle passa och utför ingrepp enligt det. I många fall har barnet inga medicinska behov av ett ingrepp, men det är så omöjligt för oss att tänka utanför ramarna av könsuppdelningen att vi ”korrigerar” ett problem som inte finns. (Läs mer i Etenes rapport)
Sådana här personer, alltså de som föds med kroppar som inte går att kategorisera enligt de typiska definitionerna för man och kvinna, kallas för intersexpersoner. Intersexpopulationen beräknas vara till och med 2 % av befolkningen vilket i Finland är ungefär 100 000 människor (American Journal on Human Biology, 2000). Vid sidan om intersexpersoner finns det också otaliga könsidentiteter som finns utanför det binära.
När vi i samhället könsindelar olika tjänster såsom sjukvård, klädaffärer, gymnastiklektioner och, inte minst, vessor, lämnar vi aktivt en stor mängd människor utanför. Frågan är då denna: Varför? Om vi vet att kön inte går att dela i två så att alla ryms med, varför är välden då så könssegregerad?
Kön som makthierarki
Skillnaderna mellan könen har sedan urminnestider debatterats både som en vetenskaplig och en politisk fråga, och lika länge som den debatterats har könsfrågan använts som ett verktyg för att utöva makt. Aristoteles ansåg att kvinnor i sin natur var underlägsna män och att ”mannens dygd är att beordra, kvinnans att lyda” (Feminist History of Philosopy, 2015). Andrew Tate, en influencer känd för sina misogyna åsikter delar den här synpunkten. ”I think women belong to the man.” har han sagt. Ett annat välkänt exempel är hysteri, diagnosen man tilldelade kvinnor som ansågs emotionellt och psykiskt instabila. Att kvinnor är ”för känslosamma för att vara ledare” är säkert för de flesta en bekant fras.
Liknande argument och metoder har använts och används för att tysta ner icke-binära och transpersoner. Att använda biologi och vetenskap som en grund till att försvara fördomar och ojämlikhet är vanligt, till exempel att vägra använda en transpersons prefererade pronomen för att hen ”biologiskt” är man eller kvinna. I Finland diagnostiserar vi icke-binära som söker vård med ”muu sukupuoli-identiteetin häiriö” (ungefär könsidentitetsstörning) och det är vanligt att man avfärdar avvikande könsidentiteter som just det, en störning.
Så som vi ofta överdriver och rentav tvingar fram skillnader mellan män och kvinnor gör vi det samma gentemot könsminoriteter. Det här är en metod, medvetet eller inte, att utöva makt och trycka ner människor. Vill du kunna kontrollera kvinnors förmåga att påverka politiskt? Ta bort deras rösträtt eller rätt till abort. Vill du upprätthålla den separering mellan könen som tillåter dig att se kvinnor som underlägsna? Låt bli att uppmärksamma könens mångfald. Kampen för kvinnors rättigheter och transrättigheter går hand i hand eftersom de båda bottnar i samma problem: mannens övermakt.
Tillbaka till vessorna
När jag står utanför dörrarna till vessorna på Studentbladets kontor i G18-huset fylls jag av hopplöshet och förvirring. Två dörrar, två symboler, två identiska bås med en toalettstol, ett handfat och en spegel var. Vessor menade för en person att vara alldeles ifred i, men ändå separerade enligt kön. Jag brukar gå varannan gång i den ena och varannan gång i den andra för att jämna ut det.
Upplevelsen av att som en medlem av en könsminoritet stöta på en binär vessa är en av skam, rädsla och förnedring. Det är en situation där man tvingas ta ställning till en mycket känslig del av ens identitet som man kanske inte vill att andra människor drar slutsatser om. Och väljer man en av de två dörrarna är det bara att utgå ifrån att slutsatser blir dragna.
Jag lyfter fram vessor, inte för att könsneutrala sådana är den slutgiltiga lösningen på diskriminationen mot trans-, intersex- och icke-binära, utan för att jag hoppas att ett så allmänmänskligt behov som att gå på vessan kan hjälpa många att närma sig frågan om könsminoriteters rättigheter. Vessor är platser där könsnormernas och könsrollernas absurditet konkretiseras och där lösningen dessutom är otroligt enkel. Ofta handlar det bara om att byta ut streckgubben mot en klassisk WC-skylt.
Nu då den förnyade translagen äntligen nått riksdagen har ett ljus av hopp tänts för transrättigheterna i Finland. Jag vill ändå inte höja mina förväntningar allt för mycket. Så i hopp om att det inte är för mycket att be om säger jag: Snälla låt oss pissa i fred!