Terapiassa tavataan-kampanjen (sve. Vi träffas i terapin, red. översättning) började synas i Helsingfors gatubild från och med de första veckorna i januari 2021. Kampanjen ska minimera stigman runt mental hälsa och framför allt kutymen att söka vård för den. Kampanjen är ett absolut fiasko och ett dåligt tajmat skämt.
Vintage, retro, second hand, hållbarhet, zero waste. Positiva ord, i sig. De går alla också ihop med elitism. Låt mig förklara.
Hur presenterar man sig sakligt med några ord? ”Koffeinberoende”, brukar jag slänga fram. Det är lättare att skämta bort frågor än att vara konstant allvarlig. ”Sammansatt” kan jag också använda, om jag känner mig poetisk. ”Nyfiken” är väl den som är i en strut.
En januarisöndag vid lunchtid skriver hon till mig. Hon har dåligt samvete därför att hon kortade ner ett arbetspass dagen innan och nyss skickat till sin chef att hon inte vågar jobba nu. Det handlar om stress. Hon har svåra problem med magen men hon vill inte ställa till det på jobbet. Jodå, hon lider av duktig flicka-syndromet. Men hon är inte den enda.
Den senaste tiden har jag känt mig spänd i hela kroppen. Orostankar dyker upp. Stress för framtiden. Och inte bara tankar om min egen och de minas tillvaro och framtid, utan tankar om hela samhället och människorna.
Att känna sig som en främling i sitt eget land är en bekant känsla för vissa människor. Det kan till och med vara en del av identiteten. Hur ska man leva med det, och finns det några fördelar? De här frågorna funderar Ekaterina Zhukova på i sin essä om identitetssvårigheter.
Efter en ganska så normal sommar utan vare sig undantagsförhållanden eller hemskt mycket coronapandemi i tankarna inleder vi nu en ny hösttermin. För vissa är det ännu en till höst med universitetsstudier medan andra däremot börjar sitt allra första år.
Vi lever just nu i tider där alla positiva och negativa saker, problem och resurser, styrkor och svagheter kommer fram väldigt tydligt. Det gäller både relationer, jobb och studier, men även samhällen och länder ur ett globalt perspektiv. Det är speciellt i dessa ovanliga situationer som man kan betrakta världen och sitt eget liv ur andra synvinklar, och kanske se något som man inte sett förut.
Det är tisdag. Jag är ute på promenad och det är den varmaste dagen i Åbo hittills. 16 grader i Åbo betyder fulla åkanter, picknickfiltar, de blå Pirkkaölburkarna i varje hand. Om några månader har jag bott här i fyra år och jag har lärt mig hur Åbo ser ut. Jag har lärt mig hur staden fungerar, vilken puls den har, vilka regler den lever enligt.
Vappen och första maj – nu är våren kommen!
Men i år blir firandet annorlunda. I stället för allsång i Kajsaniemiparken, bruncher, sillisar, Havis Amanda, fester och allmänt diffust hängande sker firandet det här året med en mängd restriktioner. Det här kommer på många sätt att bli ett exceptionellt firande och en valborg vi sent kommer att glömma.