I juni 2023 sitter jag utanför mitt sommarjobb och tårarna rinner. De är tårar av glädje. Jag har kommit in på mitt förstahandsval efter gymnasiet – Åbo Akademi.
Sedan liten har jag hört om universitetets höga kvalitet; lärarna var kunniga och pålitliga, vänner för livet fanns att hitta och utbildningen var av toppklass. Universitetet hade ett bra rykte. Nu, två år senare, står jag här och undrar vad som egentligen har hänt. Nedskärningarna och skandalerna har nu gett namnet ”Åbo Akademi” en bitter eftersmak, som också vi studenter känner av.
Vid Åbo Akademi har omfattande nedskärningar genomförts i rasande takt, vilket har påverkat både utbildning och personal. Trots löften om att utbildningen inte skulle påverkas, ledde uppsägningarna av alla lärare vid de korta språken till att kurserna pausades på obestämd tid. Rubrikerna om att akademins rektor utnämnt sin vän till direktör, och att han nu misstänks för jäv, förvärrar ytterligare situationen.
För första gången skäms jag över att vara studerande vid Åbo Akademi
För första gången skäms jag över att vara studerande vid Åbo Akademi. Det är inte utbildningen i sig jag skäms för, den har fortfarande mycket att erbjuda, utan hur universitetet leds och behandlar sina anställda.
Jag skäms över att vara en del av en akademisk institution där lärare, som har ägnat år åt att utbilda oss, plötsligt får lämna sina jobb med endast en veckas varsel. Jag skäms över att universitetets ledning verkar prioritera sina egna intressen framför både personalens och studerandes bästa. Jag skäms över att mitt universitet nu förknippas med ord som ”jäv” och “misstroende” snarare än pålitlighet och kvalitet.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en enorm sorg för de lärare som förlorat sina jobb. De förtjänade bättre än att behandlas som utbytbara pusselbitar i en budgetkalkyl. Alla förstår att nedskärningar behövde göras, de sura minerna kommer endast från hur akademin valde att genomföra dessa. Som studerande känner man sig både hjälplös och orolig i en situation som denna. Vi skulle vilja påverka, men hur?
Kanske är det just den känslan av maktlöshet som är mest oroande. Om varken personalens eller studerandenas röster blir hörda, vad säger det då om akademins framtid? Ett universitet ska vara en plats för kunskap, kritiskt tänkande och öppen debatt – men hur kan vi lita på en institution som inte ens respekterar sina egna värderingar?
Studerande förtjänar bättre. Lärarna förtjänar bättre. Åbo Akademi förtjänar bättre. Vi kräver en ledning som vi kan lita på – inte en som vi skäms över.
