I podden Sounds Like a Cult analyseras olika gemenskaper eller anhängare av någon form i vår moderna tid på ett både humoristiskt och kritiskt sätt – i syfte att avgöra huruvida det rör sig om en ”kult” eller inte. Föremålet för analysen rangordnas därefter enligt tre nivåer av ”kultighet”: live your life, watch your back eller get the fuck out. Om det finlandssvenska studielivet stod som tema för podden, tror jag att den skulle klassas som en stark ”watch your back”.
Efter att jag tog studenten 2017 flyttade jag till Åbo för att studera litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Till följd av en pandemiutlöst livskris befann jag mig mellan åren 2020-2023 i Vasa, innan jag flyttade tillbaka till Åbo för att påbörja min magister i sociologi.
Jag har varit aktiv i både studielivet och studentföreningar på båda orterna. Min erfarenhet är alltså begränsad till – förutom mina snäva personliga erfarenheter – Åbo och Vasa. Men jag tvivlar inte på att kulttendenserna kan identifieras även på andra orter, och inte minst den elitism som genomsyrar studie- och föreningslivet.
Att jag jämför studielivet med en sekt, eller åtminstone som ett fenomen med sektliknande drag, är inte så värst kontroversiellt eller radikalt som det kanske verkar vid första anblick. Vi kan väl säga så här: hear me out. För mig är det lika uppenbart som de kultliknande aspekterna i mammas Partylite eller Tupperware-partyn, man nu som då ofrivilligt var en passiv deltagare av som barn.
Skillnaden mellan en kult och sekt är inte helt entydig, och det finns ingen enhetlig definition på vad en sekt är. Jag kommer därför vidare använda båda begreppen synonymt, för enkelhetens skull. Men – en kult, eller sekt, kan beskrivas som en avgränsad eller sluten grupp med en starkt avvikande övertygelse kring något ideologiskt, religiöst, andligt eller kulturellt.
Medlemmarna är ofta hängivna anhängare under auktoritär ledning. De kan ha strikta regler, värderingar, begränsningar och ett starkt ”vi mot dem”-tänk. Sekter behöver inte alltid vara destruktiva, utan kan vara helt harmlösa – och sekteristiska sammanhang kan vi hitta var som helst omkring oss, vilket just podden Sounds Like a Cult tydligt demonstrerar.
Oavsett om det gäller en religiös församling, popidols följarskara, fritidsklubb, arbetsplats, ett destruktivt förhållande eller en studentförening så är mekanismerna desamma: de utgör en totalitär miljö där någon leder och resten följer.
När du inleder dina universitetsstudier blir du automatiskt medlem av den sekt som studielivet utgör. Att göra motstånd mot detta kan uppfattas som något avvikande. Du inleder på botten av hierarkin som omedveten, sårbar och därmed även lättpåverkad gulnäbb. Du förväntas följa och lyda äldre studerande och tutorer som leder dig fram i studielivets djungel.
Det är dom som hjälper dig anpassas och indoktrineras till denna nya gemenskap och nya värld av egna regler, traditioner och ritualer. Du förväntas följa och respektera dessa regler och traditioner samtidigt som du förväntas delta i de ritualer som utgörs av gulnäbbsintagningar, sitzar och årsfester. När du väl får din halare är du en riktig studerande, andra som ser dig vet att du är en del av denna gemenskap och värld.
Jag minns då jag och mina medstuderande äntligen fick våra halare, hur vi tillsammans med äldre studeranden och ämnesföreningens styrelse stod i en ring och svor över en bok att bära halaren med stolthet och ära, samt följa plaggets regler: föreningens logga på ryggen ska alltid vara synlig, den ska enbart bäras vid specifika tillfällen och evenemang, du bär inte halaren hela vägen upp innan du fått din kandidatexamen och du får enbart tvätta den genom att simma i Aura å.
Värdet på halaren handlar inte om pengar, utan är helt och hållet symbolisk – halarens färg och hur många eller vilka halarmärken kan säga mycket om vem du är, din status och plats i studielivets hierarki. De symboliska objekten i studielivet är många och sträcker sig från halaren till styrelsetröjor och de föreningsband, medaljer och hedersutmärkelser du bär på din årsfestklädsel.
När du slår i bordet vid rätt ställe under snapsvisan, känner till den där sista versen som det inget står om i sångboken och vant skålar åt rätt håll i rätt ordning – då markerar du din plats i studielivet för alla andra.
Hur du beter dig och valen du gör möjliggör en klättring i hierarkin, kanske till en förenings utskott eller styrelse. Om du investerar tillräckligt mycket av din tid och energi till studielivet och föreningen kan du bli hedersmedlem – eller kanske till och med invald i något av de ”hemliga” sällskap som består av ”studielivets finest”.
Dessa traditioner, ritualer och objekt har ingen betydelse eller värde för de utanför sammanhanget, kanske inte heller för en själv så fort man lämnat universitetet bakom sig och gått ut i arbetslivet. Men medan du är i det betyder det mycket att delta i dessa evenemang, samla halarmärken, känna till och följa festernas regler och kutym och kunna så många av snapsvisorna som möjligt utantill.
De flesta som är aktiva i studielivet är så pass hjärntvättade att vi sätter och finner mening i egentligen meningslösa saker: anser det fullständigt normalt och legitimt att dricka sig full på en vardag, bli förnedrade på en gulisintagning under mer eller mindre konstiga utmaningar och följa unkna traditioner i form av att sjunga gamla problematiska snapsvisor.
Eller som på en årsfest för bara några år sedan: gå med på att som kvinnlig gäst enbart besöka toaletten i sällskap av sin bordsherre.
Jovisst är studielivet en sekt – en hegemoni där man kunde säga att den härskande klassen utgörs av studentföreningarnas nuvarande och tidigare styrelsemedlemmar. De med makt formar studielivets verklighet vad gäller kultur, moral och ideologi.
De relativiserar sin världsbild och sina idéer som neutrala och självklara utan att med våld tvinga dem på oss – istället indoktrineras vi i dem till den mån att de accepteras av majoriteten, även av de som blir förtryckta. I enlighet med Karl Marx och Antonio Gramscis teorier om hegemoni råder det en sorts makt genom samtycke, snarare än ett uttryckligt tvång.
Som gulis 2017 blev jag rentav inlurad i en styrelse och var därefter fast. Detta till följd av att jag är lättövertalad och samtidigt verkligen tilltalades av föreningsverksamheten – egentlgien ganska likt hur det går till när man råkar hamna i en sekt.
Att ställa upp i styrelser upplevde jag därefter som en generös gest under en tid där många föreningar kämpade med att fylla sina styrelseposter. Efter min impulsiva flykt till Vasa, en plats där jag hade sparsamt med vänner och kontakter, kändes det uppenbart att söka mig till en styrelse för att ens få något socialt sammanhang och tidsfördriv mellan kandiskrivandet.
Som då självutnämnd pensionerad föreningsveteran kände jag mig som en god medborgare av studielivet när jag lämnade in min ansökan till en av de få föreningar jag faktiskt kunde söka mig till, utan att ha en specifik studieplats i Vasa. Tänk så osjälviskt och ädelt av mig att frivilligt och oavlönat ge denna förening min tid och mitt engagemang!
Verkligheten som är Vasas studieliv börjat däremot krypa på mig från den stunden jag blev invald. Jag fick hjärtklappningar när jag förstod att det varit över 30 sökanden till just denna styrelse, att jag med mycket eftertanke blivit utvald bland alla dessa kandidater. Efteråt följer ritualer i form av styrelsebyten och dylikt för att välkomna de nyinvalda och ta farväl av de som går ur.
Till min kännedom finns det en förening i Vasa som ”döper” de nyinvalda i sprit, innan de tillsammans ska dricka upp skålen fylld med den dryck föreningen förknippas med. Något sådant behövde jag som tur är inte utsätta min svaga spritstrupe för.
Någon månad senare är jag och en annan styrelsemedlem, förstås iklädd våra jackor med föreningens logga på bröstet, påväg till stadens lokala vattenhål.
Vi är på väg förbi den långa kön utanför baren när personen längst fram stoppar oss och säger att vi absolut får ställa oss först i kön ”eftersom att vi sitter i x förenings styrelse”. Vi tackar vänligt nej och ställer oss längst bak i kön.
Det här bland de mer sällsamma situationerna jag fick uppleva under denna tid. Att sitta i en styrelse medföljer också en viss status, och vissa föreningars mer än andra. Att det också kan finnas en viss underliggande rivalitet mellan föreningar är heller ingen hemlighet.
Människor är i alla fall otroligt trevliga och vänliga mot mig under min styrelsetid. Någon varnade mig för att vissa är trevliga bara för att få bli invalda i vår styrelse nästa år. Naiv som jag är förstod jag det ändå först när dessa personer knappt hälsade längre, efter att de inte blivit invalda.
Särskilt väl kommer jag ihåg en gång när jag och en vän ska på studentlunch till restaurang Alexander. Där ser jag ser mina styrelsekollegor sitta vid samma bord som de alltid sitter vid. Jag frågar väninnan om vi ska sätta oss med dem och hon är motvillig, säger att där får hon inte sitta – att just det bordet bara är för ”vissa” personer.
Jag förstår henne inte alls, tycker det är lite larvigt men orkar inte heller argumentera, så vi sätter oss vid ett eget bord. Två år senare, tillbaka i Åbo, gör jag inhopp i köket på ett äldreboende. Kocken som jobbade skiftet med mig hade tydligen också studerat i Vasa under en period för sina ämneslärarstudier.
Vi kan lugnt konstatera att hon inte hade en positiv bild av den förening jag varit med i eller de föreningar vi hade att göra med. ”Elitistiska jävlar” var vi, om jag minns hennes ord rätt. Det var närmare 10 år sen hon studerade i Vasa, och hon berättar om det ökända bordet i restaurang Alexander där ”studie-eliten satt”. Visst var det exakt det bordet jag och bland annat vår styrelse satt vid, det bordet som min vän inte kände sig ha rätten att sitta vid.
Jag var något av en vagabond i Vasas studieliv, en utomstående ”nobody” som omedvetet klättrade sig upp i hierarkin och lika omedvetet stod på toppen och verkade i den härskande klassen. Tänk att jag kunde bli en sektledare utan att ens veta av det innan jag steg ner från min tron.
Jag visste för lite om studiekulturen som rådde i Vasa, samtidigt som jag började bli alltför mycket gamyl för att verkligen bry mig om sådana saker som ”låtsaskonstruktioner” av status och makt. Jag var trots allt på mitt femte studieår och äldst i vår styrelse, och det gjorde mig absolut också likgiltig för den hegemoni och elitism som rådde.
Men i min alienation, i det tillstånd där jag verkade i sekten utan att faktiskt vara med, var jag ändå ständigt ackompanjerad av ett alltför rationellt medvetande. Med nyfikenhet förbryllades jag av allt det som för de andra var en självklar del av studielivet. Det var för mig främmande och sällsamma ritualer och traditioner jag fick ta del av, och i min förundran blev vartefter all denna maktdynamik och elitism som råder i studielivet glasklart.
Men –
Trots allt ser jag med värme tillbaka på min studietid. Alla människor jag fått möta och lära känna genom roliga evenemang, föreningsverksamhet och styrelsejobb. Som en klenod kommer halaren ligga kvar i en låda i alla de hem jag kommer att ha. Vid vissa föreningars jubileumårsfester kommer jag fortsätta dyka upp – och bära den där lilla metallbrickan som är min styrelsemedalj med stolthet.