Ledare: Våga vara lite jobbig

Det är dags att sluta vara rädd för att uttrycka sig. Nu om någonsin behövs alla röster.

Jag vet inte. Det är komplicerat. Jag måste läsa mer om det här för att kunna uttala mig.

De bortförklaringarna använder jag då jag är rädd för att min åsikt inte spelar roll, att den ändå inte kommer att tas på allvar, att jag inte vet tillräckligt. Det är nästan som att jag ställer mig bakom en vägg av osäkerhet, och att det därför är okej att vara tyst.

Men det är det inte. Nu om någonsin är det inte okej att vara tyst.

Tystnad känns ofta som ett tryggare val än att ta ställning. Att starkt och tydligt framhäva sin åsikt kan kännas som att man hackar den i sten – som att man väljer var man står för resten av livet.

Så behöver det inte vara. Du kan uttrycka din åsikt utan att veta allt om allt. Det visar bara vad du tycker här och nu, inte mer än så. En åsikt är alltså inte mer än en utgångspunkt: den ska testas, ifrågasättas, förtydligas och (ibland) förkastas.

Just nu behövs våra åsikter mer än någonsin. Arbetslösheten bland unga i Finland är högre än någonsin och regeringen Orpo fortsätter skära ner på de statliga stöden. Samtidigt fortsätter Sannfinländarna häva ur sig rasistiska uttalanden medan de andra regeringspartierna inte ger dem mera mothugg än att hötta med fingret.

Vi kan inte förvänta oss en förändring om vi inte kräver en förändring. Vi kan inte vänta på att någon annan tar plats och säger det vi tänker – vi måste göra det själva. Det behöver inte vara på ett dramatiskt sätt, men det måste höras och synas. Något mindre än så räcker inte längre.

Under mitt år som chefredaktör kommer jag att till stor del göra just detta: höras och synas. Våga ta plats. Fast det skrämmer mig.

Så våga! Våga ifrågasätta din professors sexistiska kommentarer. Våga demonstrera för Palestina. Våga skriva en insändare. Våga kräva att din kämppis sorterar plast. Våga vara lite jobbig.

Och märker du att din åsikt inte håller? Då ändrar du den. Det är helt okej.