Många universitetsstuderande väljer att doktorera efter avlagd magisterexamen, somliga direkt efter studierna medan andra arbetar utanför universitetet en längre tid för att sedan skriva sin avhandling. Men hur enkelt är det att få finansiering för doktorerandet och vilka skillnader finns det mellan doktorandstudier i Finland jämfört med Sverige?
Att doktorera på ett universitet är en unik chans att bredda sin syn på världen, utveckla sig själv och sina arbetsfärdigheter. Det medför också en unik möjlighet att få mer internationell erfarenhet, nätverka med landets och världens bästa experter och lyfta sin karriär till en helt ny nivå. Studentbladet tar reda på hur det är att doktorera vid Aalto och Helsingfors universitet.
Under sitt första studieår gick Anne-Charlotte Palmgren en kurs om flickskap och skrev sin slutuppsats om nätdagböcker och flickmakt. Intresset höll i sig och några år senare dök de bloggande flickorna upp i hennes pro gradu-avhandling i etnologi, för att sedan leva vidare i doktorsavhandlingen i kvinnovetenskap med titeln Göra ätstörd: om flickskap, normativitet och taktik i bloggar.
Från och med 2013 har den statliga finansieringen av universiteten blivit mer resultatstyrd. Större vikt sätts på antalet studiepoäng och publikationer som insitutionerna spottar ur sig. Personalen är missnöjd och rädd för att kvaliteten sjunker, visar Kirsi-Mari Kallios färska doktorsavhandling.
Av ren iver skrev han forskningsplanen till sin doktorsavhandling på ett veckoslut. Det dröjde ändå nästan ett år tills han fick lov att inleda sitt arbete, eftersom universitetet ansåg det för riskabelt att studera Helsingfors drogmarknad ute på fältet.