Undervisnings- och kulturministeriets nya finansieringsmodell för universiteten trädde i kraft 2013. Den nya modellen baserar sig på resultatstyrning där75 procent av det årliga statliga bidraget baseras på utbildning och forskning varav utbildning står för 41 procent och forskning för 34 procent. Instrumenten som används för att mäta resultat vid universitet har fått kritik, och den undervisande och forskande personalens åsikter om resultatmätningen finns samlade i Kirsi-Mari Kallios doktorsavhandling som hon disputerade med vid Handelshögskolan vid Åbo universitet i januari i år.
Enkäten Kallio skickade ut besvarades av 966 personerfrån den undervisande och forskande personalen vid Åbo universitet, Jyväskylä universitet och Uleåborgs universitet. Fyra fakulteter finns representerade – humanistiska, pedagogiska och naturvetenskapliga fakulteten samt handelshögskolan.
– Den generella slutsatsen är att folk är missnöjda med mätinstrumenten. Personalen är osäker på vart resultaten kan leda när man ser på kvantiteten istället för kvaliteten gällande forskningspublikationer, säger Kirsi-Mari Kallio.
Motivationen uteblir
Kallio fick 180 olika förklaringar på varför man ansåg att kvantiteten har en negativ inverkan på arbete och forskning inom universiteten. Det kom fram att resultatstyrninginte fungerar i sin nuvarande form eftersom det är justmängden publikationer som betonas.
– Det här har en negativ inverkan på motivationen och lockar inte in fler på en akademisk bana. Det blir en osundkonkurrens mellan personalen samt mer byråkrati och pappersarbete.
Hur mycket som publiceras beror också på vilket vetenskapsområde man forskar inom. Till exempel publiceras forskning i medicin oftare än i ekonomi.
– Inom vissa vetenskapsområden kan forskningen ta flera månader och publiceringsprocessen kan ta över ett år. Därför kan finansieringen bli orättvis då man ser på mängden publikationer per år.
I och med att man måste publicera fler artiklar i året för att få finansiering känner en stor del av de som svarat en större press. I ett svar Kallio fick stod det att det känns som att man inte räcker till. Personalen känner också en rädsla för att kvaliteten inte spelar någon roll. En bra publikationi en erkänd vetenskaplig tidskriftär finansiellt sett inte värd lika mycket som tre sämre artiklar i tidskrifter av lägre kvalitet. Kallio säger att det inte finns något som visar på att kvaliteten på forskningen skulle ha blivit sämre, men det finns en rädsla för att mängden tar över.
Följer ministeriets modell
Undervisnings- och kulturministeriet delar ut pengar även enligt andra kriterier. Forskningspublikationerna står för 13 procent av forskningskvoten medan 11 procent av utbildningskvoten delas ut baserat på om en studerande fått ihop minst 55 studiepoäng under ett år. Eftersom en institution även får finansiering baserat på hur många studerande som når gränsen finns risken att man godkänner studerande lättare eller gör enklare kurser.
– Det kom antydningar om det här i enstaka svar, att man var rädd för att det skulle gå så, men samtidigt har den undervisande personalen god moral och vill hålla uppen viss nivå i undervisningen.
Universiteten kan själva bestämma om sin interna finansieringsmodell, men det visar sig att de flesta universitet i stora drag kopierar ministeriets modell. Det betyder att resultatmätningen vid universiteten i dag liknar det sätt man inom staten mäter framgång. Det i sin tur betyder att staten rätt långt styr vad universiteten ska göra och att tävlingen mellan universitet och fakulteter sinsemellan blivit hårdare. Resultatstyrninghar blivit en trend i västvärlden menar Kallio.
– I Australien har man dock tagit avstånd från publikationsfabriken. Där är man fortfarande resultatinriktad, men man har slopat mätinstrument som inte är ändamålsenliga.
Universiteten i Finlandär inte i sin helhet på väg mot fel håll menar Kallio, men mätinstrumenten för finansieringen i dag är inte ändamålsenliga.
Kallio intervjuade även dekanus vid de olika fakulteterna för att kartlägga vilka mätinstrument fakulteterna använder. Det kom fram att man försöker hålla en balans mellan kvalitet och kvantitet, och att det egna vetenskapsområdets tradition till stor del påverkar hur forskningen görs.
En positiv sak som resultatstyrningen medfört är enligt Kallio att universiteten själva är mer proaktiva i hur de ska styras. De har börjat utreda och utveckla nya styrningsmodeller och mer aktivt deltagit i diskussionerna med undervisnings- och kulturministeriet om utvecklandet av mätinstrumenten.
Artikeln uppdaterad 31.5.2022 kl. 11.04. Originalförfattaren har försvunnit från våra arkiv. Vet du vem som skrivit artikeln, kontakta gärna redaktionen.
