Forskningen har väckt stort intresse och tilldelats pris, men den mest värdefulla responsen kommer från annat håll
– Den bästa feedbacken fick jag av en av mina informanter, som sade att jag lyckats beskriva hans värld, säger sociologen och drogforskaren Jussi Perälä.
Vi träffas en bit utanför Helsingfors centrum, i en stadsdel som är känd för sin nöjespark och egentligen inte så hemskt mycket annat. Här finns en och annan skoaffär, några frisörer och ett antal barer där man snarare dricker öl än drinkar. Bland annat här vistades Jussi Perälä i början av 2000-talet för att samla in material till sin magistersavhandling om narkomaners vardag, ett arbete som blev den första etappen på en närmare tio år lång resa in i drogvärlden. En resa fylld av lägenhetshäng, bilfärder, och blöta utekvällar, kryddat med spänning, rädsla och framför allt en massa misstag, men mer om dem senare. Det väcker minnen till liv.
– Jag hängde bland annat i restaurangen vi just besökte och i baren längre ner på gatan, berättar han då vi efter intervjun går mot en näraliggande park för att ta bilder.
Det var under tidiga studieår Jussi Perälä fick upp ögonen för droger. Droger behandlades under sociologikurserna på Helsingfors universitet, det röktes kannabis på studiefesterna och avnjöts illegala medel, mer eller mindre öppet, på vissa klubbar i stan. Den andra drogvågen hade slagit till och droger låg i tiden. Men när Perälä presenterade idén för sin pro gradu, var reaktionerna något tveksamma.
– Mina studiekamrater skrattade och var skeptiska. De tyckte väl att ämnet var för svårt, för omöjligt att få ut någonting av, men för mig var det ett bland många kriminella och marginella fenomen.
Professorerna gav ändå tummen upp, och det samma gjorde man på den dåvarande arbetsplatsen Stakes (idag Institutet för hälsa och välfärd), eftersom det fanns ett stort behov av etnografiska fältstudier kring ämnet. Det vill säga studier där forskaren deltar i människors vardag, observerar deras beteenden och för anteckningar från fältet.
Och så kom det sig att Perälä, med hjälp av en bekant som glidit djupt in i drogkulturen, började forska.
Så småningom stod gradun klar. Den kom att läsas av en herreman med fäste i drogkretsar, som tog kontakt och undrade om inte Perälä skulle vara intresserad av att göra nästa forskning om lite hårdare killar.
Det krävdes inte mycket betänketid. Forskningsarbetet skulle fortsätta, och nu var siktet inställt på Helsingfors drogmarknad, på själva drogförsäljarna. Perälä plitade ivrigt ihop en forskningsplan, fick finansiering, men sedan blev det stopp. För farligt, löd budet från Helsingfors universitet. Slutligen fick ärendet ändå en lösning.
– Jag meddelades att jag forskar på eget ansvar. Min finansiär köpte ändå en olycksfallsförsäkring, så att man i alla fall skulle få sjukhuskostnaderna skötta om någonting hände.
Och så kom det sig att Perälä, med tidigare nämnda herreman som en slags forskningsassistent, fortsatte forska.
Drogvärlden var sig på många sätt lik från gradutiden, även om vissa förändringar ägt rum.Till exempel hade heroinanvändningen nu dött ut nästan helt och hållet, och ett nytt ämne, Subutex, på allvar gjort intåg på marknaden. Och till skillnad från gradutiden tillbringade Perälä nu tid med personer som på allvar var involverade i drogkriminalitet. Men i motsats till vad Perälä trott, visade det sig ändå att en majoritet av försäljarna också själv använde droger, eller rättare sagt var motivet för att sälja att finansiera den egna användningen.
– Få sysslar enbart med att sälja, men det är klart att jag verkligen inte ens ville vara i kontakt med alla typer. Till fältarbete kommer det med sådana som vill delta i forskning och de tog mig väldigt bra med. Vissa förstod genast att jag är en studerande som skriver på sin avhandling, inte en myndighet, men andra var jättemisstänksamma.
Hur fick då Perälä drogförsäljarna att visa förtroende, att släppa in honom i sina liv, med tanke på att den business de bedrev inte precis tålde dagsljus?
– När jag höll en kurs om etnografiska studier på universitetet kunde jag inte svara annat än att det tar tid. Man måste vara beredd att hänga.
Av informanterna kom tolv personer att bli särskilt viktiga för Perälä. De utgjorde en brokig skara, sysslade med olika sorters droger, vissa med kannabis, andra med amfetamin eller Subutex, hade olika roller i droghandeln och ett mer eller mindre nära förhållande till användning. De flesta av dem var män, då få kvinnor överlag fanns med i bilden. De förenades av att de var mer benägna än andra att dela sin vardag med en forskare.
Alla på fältet kände ändå inte till Peräläs riktiga intentioner. Ibland fick han vara ”advokat”, ibland ”självbiografiförfattare” eller ”ok-kille”, lite beroende på situationen. Till avhandlingen intervjuade Perälä även poliser och fängelsepersonal, som liksom informanterna garanterades anonymitet.
Perälä beskriver drogmarknaden som en väldigt maskulin miljö, präglad av paranoia och hot om våld, men framför allt av såsande. Vardagen är kaosartad, då det alltid finns något att fixa, lån som hopar sig och en överhängande riska att åka fast.
Tillsammans med sina informanter har han cruisat omkring i bilar, åkt till Tallinn för att skaffa Subutex, tillbringat många blöta krogkvällar och hängt otaliga timmar i lägenheter ”luukkun”, där mycket av drogförsäljningen äger rum. När produkter finns tillgängliga ”ringer telefonen 476 gånger om dagen” och ”dörren går som i Alko”. Ofta är kunderna vänner, av vilka det är svårt att ta betalt så i stället missbrukar man tillsammans och funderar på betalningen senare. Ibland blir det att festa till det ordentligt, i något skede går användningen över styr och då ”försvinner den kaoslika vardagens beteendenormer helt och hållet”.
Och förr eller senare väcker det ständiga såsandet eller våldsamma händelser polisens uppmärksamhet, även om tips också kommer från tjallare. Sedan väntar domstol, fängelse där drogerna också florerar, och när friheten väl är ett faktum börjar karusellen vanligen på nytt. Inte sällan tar den frisläppta droger redan på hemvägen.
Perälä sticker inte under stol med att forskningen var utmanande att bedriva.
Ordet ”misstag” förekommer i var och varannan mening, och han framhåller att man inte klarar sig utan skador då man arbetar, eller i det här fallet, kanske snarast lever ute på fältet.
– Då fältarbetet var som aktivast var det nog mitt normala liv. Jag minns hur jag på morgonen kom från fältet och det var meningen att jag skulle gå på föreläsning, inte blev det nu någonting av det. Linjen är så hårfin när man spelar med fältet. Någon skulle säkert ha skött jobbet så att den inte blev övernatt i lägenheterna, sagt ”jag har mitt normala liv och stannar bara en stund”.
Men den någon var alltså inte Perälä, som märkte att han blev mer och mer en i gänget, att informanterna började behandla honom i enlighet med det här, även om han betonar att de nog i grund och botten förstod att han är utomstående.
Vid sidan av att gränsen mellan privatliv och forskning tidvis suddades ut ganska rejält, komplicerades arbetet också av en forskares skyldighet att meddela myndigheterna om sådan information som kan ge över sex års fängelsestraff. Perälä hade visserligen dragit en gräns enligt vilken han själv inte deltar i droghandel, och gjort klart för sina informanter att han inte vill veta precis allt som är på gång, men som så mycket annat var det lättare att efterleva i teorin än i praktiken.
– Någon skulle säkert också ha sagt ”nej, jag kan inte fara med som chaufför då jag misstänker att ni har droger med er, det här hör inte till forskarens roll”. Där for jag i ganska djupt och lät saker hända för att man skulle glömma bort att forskaren är på plats, så att det inte skulle skina igenom. Du gör misstag hela tiden, trots att du läst böcker hur du borde agera så är det väldigt svårt att följa.
Det som framför allt frestade Perälä i fältarbetet var att hela tiden få höra och märka nya saker, vetskapen om att vad som helst kan hända.
– Det var väldigt spännande för en vanlig kille som mig.
Men det var inte bara spänningen som fick honom att gå allt djupare in i fältet, utan också den egna alkoholanvändningen.
– Alkoholen höll på att bli min stora stötesten. I något skede blev det dokat väldigt mycket, i synnerhet då jag höll på att ta mig in på fältet. Eftersom jag sa nej till droger så blev det i stället alkohol, som används väldigt flitigt i vissa kretsar. Drickandet blev en rutin. Men efter några år insåg jag att det är bättre att ta chaufförens roll så slipper man det.
Alkoholen hjälpte att lindra nervositet, att slappna av och bli kvitt rädsla, som enligt Perälä är ett naturligt tillstånd på alla fält och utgör en del av spänningen. Han kurar ihop axlarna och visar hur han många gånger suttit som paralyserad, till exempel när en polisbil skymtat i bakrutan när han varit ute och cruisat med sina informanter, eller då någon dykt upp i lägenheten med en varghund.
– När sådant händer är du rädd redan bara för hunden.
Han beskriver också rädslan för att ställa till, för att själv ha gjort sig skyldig till något.
– Det hände aldrig att polisen gjorde husrannsakan när jag var på plats i lägenheterna, men det hände en-två dagar senare efter mitt besök. Då uppstår en paranoid rädsla, har jag gjort mig skyldig till det här? Det är säkert en sådan känsla drogkriminella väldigt ofta upplever, funderar varför polisen dök upp just nu.
Några värre våldsincidenter inträffade inte då Perälä var med, även om han bevittnat hur man under drogpåverkan slagit knivar i bord, hur utomstående muckat stryk i barer och hur brottning börjat likna något annat.
– Självklart är man rädd för irrationellt våld, att någon ska få ett utbrott efter två dagars intag av alkohol, amfetamin och läkemedel, men inget hände mig. De råaste händelserna, så som att någon fick en kniv i benet eller armen på grund av att något parti var försvunnet, inträffade då jag inte var på plats.
Kring åren 2008-2009 kände Perälä att det var dags att dra sig ur. Arbetet gav inget nytt, utan samma historier och öden tycktes bara upprepa sig. Det påpekade också ett par informanter, som sade att det lönar sig att sluta om doktorsavhandlingen någonsin ska bli färdig.
Men det blev den ett par år senare och i år har också boken Ikuinen säätö, som bygger på forskningsupplevelserna, kommit ut. Perälä ställer sig lite tveksam till frågan om vilka forskningens största bedrifter är, men visst finns det sådant som gör honom belåten.
– Forskningen visar drogförsäljarnas värld, och motverkar de allmänna uppfattningarna om hur lönsamt droghandel är, men inte handlar ju etnografi om att nå resultat. Min text kan läsas på många olika sätt, man kan tycka det är förfärligt, eller att typerna borde buras in för eviga tider, eller som en kille i fängelset som via en informant meddelade att han nog ska ge sig in på någon annan bana nu när det är bevisat att droghandel inte lönar sig, säger han skämtsamt.
Vad informanterna har för sig idag känner Jussi Perälä bara delvis till.
– En av dem har kommit i kö till ersättningsvård, en annan dog på sommaren, tyvärr, och vissa försöker komma bort eller byta brottsbana. Andra har jag inte hört någonting av, människor lever sina egna liv. Men döden har tagit säkert två-tre typer.
TEXT CELIA HILLO, BILD EMILIA NYBERG
