Vi är jämnåriga, vi som sitter vid bordet denna kväll. Vissa av oss studerar, vissa är utexaminerade men utan jobb, vissa av oss har jobb men inte inom den bransch vi utbildat oss till.
Vi skrattar nervöst när vi hälsar på varandra. Våra händer darrar en aning när vi skålar. Så länge vi skålar, kan vi undvika frågan om vart våra liv är på väg. Vad sägs om att skåla igen? Men ämnet är oundvikligt och flyter upp till ytan som olja.
Han börjar. Lönen som postbud är bra, tycker han, i alla fall nu. Han er anställd via ett bemanningsföretag. Han håller en paus där han skrattar lite för sig själv. Arbetsförmedlingen gratulerade honom till jobbet som han själv hade skaffat.
Han vill för allt i världen inte bli arbetslös igen. Det är det värsta han upplevt, förklarar han. Men han har också börjat reflektera över ekorrhjulet. Har han hamnat där nu?
Hon tar över där han avslutat, konstnären under utbildning. Hon visar bilder på sin konst och imponerar oss. Vilken kreativ hjärna! Det är tydligt att hon hittat rätt med sin utbildning. Hon är konstnär.
Snart är hon färdigutbildad, berättar hon. Hur kommer hennes liv att forma sig efter att hon tagit sin examen? Framtidsoron är påtaglig när hon river i sin servett. Det är knappast bara en oro. Hon vill lämna över stafettpinnen nu.
Och han tar gladligen över den. Hans ögon lyser upp när han börjar prata om att doktorera. Det är inom akademin som han känner sig hemma och trygg, upplevs det som. Det är den värld han vill existera i.
Det är få platser inom hans fält och många sökande. Han har sökt och fått nej. Men han kom hyfsat långt i processen och därför kommer han försöka igen. Gnistan har inte slocknat.
Det verkar hennes gnista däremot ha gjort. Hon jobbar på café medan hon letar för fullt efter en jobbannons som matchar hennes utbildning. Hon har kommit till intervjuer. Det är en seger, tycker vi. Hon drar på axlarna. Det visar att du är bra, säger vi.
Det spelar ingen roll, svarar hon. Så länge hon inte får visa vad hon går för, spelar det ingen roll hur många samtal hon lyckas få till. Det är en ond spiral.
Blickarna landar på mig. Jag är i samma båt, säger jag. Förvirrad, vilsen, förtvivlad. Men vad gör du? Jag skriver texter, svarar jag medan mitt bröst drar ihop sig som i en kramp. Jag skriver texter, skickar iväg dem, väntar, blir ofta refuserad, får ibland ett ja, skriver nya texter. Et cetera.
Följdfrågor om framtiden skulle mata min hjärna med rädsla. Och rädsla är inte näringsrik föda, vet jag av erfarenhet. Skål?
