Från Afghanistans brutala inskränkningar av kvinnors friheter till västvärldens ifrågasättande av kvinnors politiska kompetens visar år 2024 att rättigheter vi tagit för givna snabbt kan raderas. Hur kunde det gå så fel – och hur tar vi oss vidare?
2024 var ett förödande år på många olika plan runt om i världen. Krig och konflikter stod i rampljuset i alla tidningar och nyhetsflöden. Vid flera tillfällen öppnade jag mobiltelefonen bara för att mötas av en käftsmäll i textformat. De käftsmällar som gjorde mest ont, för mig som kvinna, var alla nyhetsinlägg om kvinnors försämrade rättigheter.
Ett tema som varit regelbundet dykt upp i mitt flöde under det senaste året är kvinnornas ställning i Afghanistan. Efter talibanernas maktövertagande år 2021 har kvinnornas ställning försämrats på ett obeskrivligt sätt.
Kvinnor får inte utbilda sig längre än till årskurs sex i grundskolan. Kvinnor får inte arbeta utanför hemmets fyra väggar. Kvinnor får inte uttrycka sin röst i allmänheten. Kvinnor får alltså inte agera fritt utan att detta stör män. Att öppna mobilen och mötas av orden ”kvinnor får inte yttra sig i offentligheten” tog bokstavligen andan ur mig. Hur kan det ha blivit så fel?
Hur har utvecklingen blivit så snedvriden? Kanske kan denna kvinnofientliga syn kopplas till extremism, auktoritära regimer och restriktiva ideologier– eller kanske inte? För även om denna nyhet är bland de grövsta angående kvinnors rättigheter i år, speglar den ett återkommande mönster världen över.
1920-talet ringde – de vill ha sin kvinnosyn tillbaka
I slutet av 2024, då snön började falla och julmusiken fyllde butikerna, möttes världen av ytterligare ett bakslag nämligen presidentvalet i USA. Valresultatet har självklart väckt stor debatt. Det är både är nödvändigt och viktigt, men det är inte den diskussionen jag vill fokusera på här.
Det som tydligt speglar hur vårt samhälle tycks färdas baklänges är den ihärdiga diskussionen om huruvida en kvinna skulle vara kapabel att axla rollen som president. När jag först fick nys om denna debatt kunde jag inte låta bli att skratta. Är vi verkligen tillbaka på 1920-talet?
Snart insåg jag dock att jag inte kunde avfärda den debatten som ett isolerat yttrande. Diskussionen växte, och snart fylldes mina flöden av amerikaner som hävdade att Kamalas kompetens enbart bottnade i hennes kön.
För dem var det omöjligt att se en kvinna i rollen som respekterad president. Argument var att hennes natur var ”allt för känslostyrd och irrationell”. En familj gick till och med så långt som att påstå att de skulle lämna landet om en kvinna valdes till president. Även om jag inte kan påstå att Donald Trumps vinst enbart är ett uttryck för kvinnohat, går det inte att bortse hur djupt rotade fördomar påverkat debatten och i förlängning valresultatet.
Även Finland rör sig bakåt när det kommer till kvinnors rättigheter
Jag försökte verkligen bortse från de upprörande nyheterna och påminna mig om hur tacksam jag är över att bo i ett så tryggt och utvecklat land. Sedan jag var lite har jag fått höra att Finland är en föregångare i kampen för kvinnors rättigheter. Att vårt samhälle är nästan helt jämställt mellan könen.
I november rapporterade ändå Yle om en utredning, genomförd av föreningen Kvinnoorganisationer i samarbete med kommunikationsbyrån Dagmar. Granskningens resultat gjorde mig illamående. Var fjärde man i vårt trygga Finland ansåg att våld mot kvinnor kan vara kvinnans eget fel. Resultatet gällde inte enbart äldre män med en föråldrad inställning till jämställdhetsfrågor utan också unga män som jag möter i skolan varje dag.
Jag hade trott att framtiden skulle innebära en utveckling av kvinnors rättigheter, både internationellt och på hemmaplan, men de nyheter jag stött på visade något helt annat. Det är omöjligt att inte känna en oro när vi ser dessa tendenser sprida sig, både lokalt och på andra håll i världen. Vi måste våga ställa oss själva frågan: är detta verkligen riktningen vi vill ta?
När kvinnors rättigheter undermineras, även i ett land som Finland, är det en varning om att kampen för jämställdhet inte bara handlar om att bevara det vi har utan även om att aktivt skydda det från att gå förlorat. Det är dags att vi slutar se bakåt och istället ser till att framtiden verkligen går framåt. Vill vi verkligen gå baklänges mot framtiden?