När så småningom julen börjar nalkas bakom kröken vet alla vad som är på kommande. Mitt i studiestressen uppenbarar sig en strimma av ljus som ger hopp till en fattig studerande. Halaren ska på, märkena ska vara fixade, och feelisen ska vara på topp! Så småningom tar man sitt pick och pack, stiger på tåget för att ta sig en sväng till Åbo. Återigen är det dags för Glöggrundan!
Hur ska man då riktigt sammanfatta känslan av att vara på glöggrundan? Det varierar säkert från person till person vad för sorts erfarenheter man har, men jag ska i den här krönikan göra ett sorts försök att beskriva den allmänna känslan, genom att redogöra för min och min kompisgrupp resa genom glöggens lockelser. Utrustad endast med min halare, en tomtemössa, och ett litet anteckningsblock, så ska försöka navigera mig i glöggrundans virrvarr!
Omkring åtta tiden vaknade jag till mitt alarm. Jag kunde höra hur min kompis, Elias som övernattat i mitt vardagsrum, redan höll på att koka ihop något att äta. Vi hade inte särskilt bråttom, eftersom tåget åkte först 9.40, men så småningom gav vi oss av till tågstationen där vår kompisgrupp så småningom uppenbarade sig. Efter mönstringen marscherade vi iväg i samlad trupp till perrongen för att inleda vår färd till den forna huvudstaden Åbo.
Äventyret inleds
Väl på tåget började vi smida planerna för dagen. Förra året hade vi på tåget fått den skumma idén att vi skulle hålla ett ”föreningsmöte” där vi skulle komma överens om olika bestämmelser angående rundan… i ärlighetens namn vet jag inte hur den här idén kom till. Kanske har det något att göra med flera föreningsaktiva personer som inte vet hur man kopplar av? Har det möjligen sin grund någon sorts självironi? Troligen är det en blandning av båda.
Hur som haver så fyllde vi nu de olika positionerna som krävs för att man ska hålla ett föreningsmöte. Vi fick en ordförande, en sekreterare, två rösträknare. Själv blev jag fråntagen min rösträtt eftersom jag som ”oberoende journalist” endast skulle rapportera om saken till Studentbladet. Jag fick till sist nöja mig med att i stället för att understöda diverse förslag endast uttrycka mitt samtycke. Tydligen innehar man inte många privilegier som skribent för Studentbladet…
Det viktigaste föreningsmötet var ämnat att bestämma om var: Utmaningarna som vi skulle utsättas för under rundan, samt vilket straff man blev skulle utsättas för om utmaningen bröts. Det bestämdes först en rad generella regler: Man får inte tala om skola eller arbete under rundan. Man får inte dra av någons tomtemössa utan deras lov, etcetera. Utöver detta så bestämdes även gruppens namn, vilket i år blev Dödens grupp (En långdragen referens till humorgruppen Kaj i melodifestivalen)
De personliga utmaningarna bestämdes ganska långt efter folks personligheter. David blev tvungen att säga ”Ho Ho Ho” likt tomten innan han tog en dricka, vartefter han skulle högljutt klappa sig på magen. Elias och Martin fick inte lämna gruppen mera än 20 meter eftersom de hade en tendens att gå på egna äventyr. Själv fick jag inte rätta någon, eftersom jag har en viss tendens att tillträttasäga ifall någon yttrar faktafel.
Siktet inställt på den finaste utnämningen av alla – Glögg-gud
Så småningom hittade vi oss till domkyrkotorget där vi fick våra band och stämpelhäften. Som vanligt brukar det röra sig en del bekanta ansikten där omkring i smeten av finlandssvenskhet. Vi stannade inte särskilt länge, eftersom vissa av oss hade aspirationen att bli Glögg-gud, det mest prestigefyllda halarmärket som det kräver fem år av troget glöggande för att uppnå. Men åtminstone hann Elias och jag bli intervjuade av Svenska YLE, som ville höra vad Glöggrundan känslomässigt betyder för oss, vad nu det sist och slutligen betyder.
Rundan påbörjades, inledningsvis hade vi tänkt hålla en väldigt snabb takt. Endast först vid femte baren hade vi tänkt sitta och ta en andningspaus. Redan vid fjärde baren utbrast en desperat David att han vill dricka en öl i lugn och ro, vilket han endast fick göra vid den åttonde baren eftersom ingen av de barerna hade enligt övriga medlemmar i gruppen uppnått en tillräcklig grad av ”mysighet”. När vi väl satt oss ner hör jag ett pling i min telefon. Det visar sig vara min syster som sett ”någon högst obehaglig” i sin Instagram feed. Hon hade tydligen sett mig i den intervjun vi tidigare deltog i på Svenska Yle.
Utmaningarna pågick även de, och i vissa av utmaningarna visade det sig ganska lätt att utnyttja personen i fråga. Gruppen bestämde sig att kollektivt springa 20 meter ifrån Elias när han talade med en bekant, vilket gav honom ett snurr på straffhjulet. Ett enkelt ”nä” räckte för att det skulle tolkas som att jag rättade någon, vilket gruppen utnyttjades vid alla tillfällen möjliga. Vid något tillfälle påbörjades även en brottningsmatch i försök att få Elias 20 meter ifrån resten av gruppen, vilket istället orsakade en hel härva kring vem som drog av en tomtemössa (som om ni kommer ihåg ger en ett snurr på straffhjulet).
Efter själva rundan bröt vi upp likt Scooby doo-gänget och färdades till Åbos alla hörn. Vi hade egentligen planerat att alla gå till en kompis mellanfest men verkligheten blev som den ofta kan bli till en helt annan. En del skulle till Josefins lägenhet för att byta kläder och fixa till sig, medan andra fortsattes irrandes runt på stadens gator. Själv hamnade jag på en mellanfest där jag egentligen bara kände en person, men det bjöds på tequila och övriga tillfriskningar, så man kan inte som studerande högljutt klaga när något är kostnadsfritt.
Dags för efterfest
Efter en stund av effektivt yrande hittade jag och två andra kompisar till efterfesten, den här gången på Forte utan artist. Det är här som detaljerna börjar bli luddiga och minnesluckorna börjar ta vid. Det kan nu även konstateras att anteckningsblocket inte skrevs i mera, fast jag i ärlighetens namn slutade skriva i blocket redan vid sju tiden. Den sista av mina anteckningar var en illustration där jag tydligen i onyktert tillstånd försökt beskriva Montesquies maktdelningsprincip åt Elias…
Oavsett så fortskred efterfesten ganska som vanligt, jag tror de flesta känner igen vad man håller på med på en efterfest, så jag kommer inte gå in på detaljerna här. Där kring 2 tiden skulle en del av vår grupp bege sig hemåt, och jag hade planerat följa med. I efterhand fick jag höra av Elias hur jag i mitt försök att få hem de andra från efterfesten, tydligen börjat ta shots med dem i stället för att övertala dom att komma hem. Slutsatsen av det här magra försöket var att jag stannade 2 timmar till medan Elias stack hemåt med känslan av att ha blivit förråd av en trogen vän.
Vid 4 tiden började vi som var kvar att sticka hemåt, någon gång måste man dra streck för kvällen. Utanför väntade vi på Martin som av någon orsak dröjde väldigt länge. Till sist bestämde att lämna honom till sitt öde, han klarar sig väl på något sätt tänkte vi väl. När vi väl efter en stunds gående återvände till Josefins lägenhet kunde vi se en gestalt uppenbara sig från andra sidan vägen. Likt Jesus gåendes på Röda havet kunde vi se hur Martin kom sprintades emot oss. Han hade på något mirakulöst sätt hittat till lägenheten utan vägvisning och dessutom från ett helt annat håll!
Där börjar jag dra punkt för berättelsen. Vi vaknade så småningom upp dagen efter från vår djupa sömn för att ångra gårdagens illgärningar och synder, och för att småningom bege oss av till våra liv av tristess med arbete och studier. Iallafall kan man trösta sig med att glöggen har renat våra själar och gett fritt rum för våra november-utlopp så att vi hålls snälla och ordentliga till nästa år. På återseende Glöggrundan!
