Blaue Frau bjuder på ett surrealistiskt, men tankeväckande, spektakel

Vi närmar oss en klimatkris med stadiga och målmedvetna steg. Kan vi som privatpersoner, den stora men gråa medelklassen, stoppa utvecklingen? Och vad är hopp?

Jag halvspringer genom ett regnigt och novembermörkt Helsingfors för att hinna i tid till Blaue Fraus nya föreställning, Stork. Det är lite spännande, deltagarbaserad scenkonst hör inte till min vardag, även om jag vill inbilla mig själv att jag är en kulturmänniska. 

Själva föreställningen utspelar sig i Meritorni, en iögonfallande betongbunker till kontorshus. Väl inne i byggnaden leds deltagarna genom tomma korridorer och förbi omoderna kontorslandskap tills vi hamnar på den trettonde våningen.

Tankeväckande meningslöshet

På den trettonde våningen möts vi av ett gäng småhysteriska ”doktorer” och vi får svara på en rad frågeformulär, om konsumtion och klimatmedvetenhet. Det känns lite meningslöst, vad hjälper nu det här? Dessutom påminns jag över hur lite jag egentligen gör för att minska mitt ekologiska fotavtryck. Köper jag ekologisk mat? Nej det är dyrt.  

Ännu mer meningslöst blir det när man delas upp i små grupper och deltar i vad som kanske kan kallas workshops. Inte blir man klokare av det och inte bidrar det särskilt mycket till att öka min klimatmedvetenhet. Absurt är det i alla fall. 

Vi fortsätter med forskningen under de överdrivna doktorernas ledning, och introduceras här till det internationella samarbetet med Sverige och Danmark. Med svenskarna försöker doktorerna via videolänk utarbeta en klimatstrategi, en farsartad underhållning som inte leder någon vart. Samtidigt hör vi ingenting från danskarna. Via videolänken ser vi ännu ett spektakel utspela sig i Köpenhamn, men någon hjälp med att utarbeta en klimatstrategi fås inte.

Vad är hopp?

Det är en lång föreställning. Tunga frågor lyfts fram bakom den absurda ytan. Är det inte lite oroväckande att allt det här kaoset smått påminner om en modern klimatkonferens? 

I slutakten dansar skådespelarestorkar omkring i rummet, slagord skanderas och medelklassen revolutionära potential synas.  Man kan lugnt säga att Blaue Frau tacklar ett viktigt, men otroligt utnött tema, som klimatkrisen ur en ny och fräsch vinkel. Särskilt hoppingivande är det ändå inte, snarare väcks en frustration över hur världen ser ut . 

Jag har som journalist läst otaliga artiklar som tangerar klimatet ur de flesta vinklar. Efter ett tag blir man lite fartblind, hur mycket orkar jag läsa och bry mig? Blaue Frau tvingar mig att faktiskt tänka igen, även om föreställningen stundvis är lite väl absurd och utdragen. 

Föreställningen avslutas då publiken ombeds att blicka ut genom fönstret. Det är en vacker vy över Helsingfors. I höstmörkret lyses staden upp av otaliga små fönster där medelklassens vardag pågår i sin stilla ro. Så mycket hopp för framtiden känner man ändå inte, den dominerande känslan är snarare hopplöshet. 

Blaue Frau: Stork
Arbetsgrupp: Sonja Ahlfors, Joanna Wingren, Wilhelm Blomberg, Iida Hägglund, Salla Loper, Helka Saariniemi, Sofia Strandberg, Autuas Ukkonen, Alpi Vaalaja och Nina Vuori