På kort emotionell campingresa med Blaue Frau i Tältet. Foto: Liina Aalto-Setälä

Jag har gått på teater sedan jag var tre år gammal, som bäst flera gånger i veckan. Jag tycker mig känna till både traditionella varianter och mer moderna koncept, men den här formens uppträdande var obekvämt och obekant. Eller obekvämt för att det var obekant? Men som årets Studentledarseminarium lärde oss ska man våga sig utanför sina bekvämlighetszoner.

Blaue Frau består av skådespelarduon Joanna Wingren och Sonja Ahlfors. Studentbladet besökte deras coronasäkra och relativt postmoderna och feministiska performans Tältet på Museigatan 36 i Helsingfors centrum måndagen den 8 mars.

De enda riktlinjer som ges åt besökaren innan själva upplevelsen, vare sig hen besöker tältet fysiskt på plats eller på distans, är att ha en fråga förberedd. Frågan ställs i tältet, och på frågan fås också ett unikt svar.

Tystnad, tack

När jag anländer till Museigatan ska jag trycka på den tomma knappen på summern. Via porttelefonen får jag instruktioner att gå uppför trappan, ta den första dörren till vänster och vänta i rummet bakom. När den tunga dörren i det gamla 1920-talshuset slår fast bakom mig blir det tyst. Den tystnaden fortsätter uppför trappan, genom den första dörren till vänster och lägger sig till ro i det tomma väntrummet.

Det kallas Loungen. Men det hörs ingen musik i bakgrunden, knappt ett ljud från gatan, inte ett pip från skådespelarna som väntar någonstans. Och allt är vitt. Golv, tak, gardiner, väggar, möbler. Mina sneakers lämnar slaskiga spår på det vita träet. Är det den tiden på året, eller symbolik?

Infotavla i Tältets Lounge.
Besökarna välkomnas i all tystnad. Beklagar kvaliteten från telefonkameran.

Inga skådespelare syns till eller hörs, så jag sätter mig ner. Det finns inga gömda kameror i rummet, bara ett naket elskåp, desinficeringsmedel och kaffe eller te på det vita bordet framför den vita knarriga lädersoffan. Jag undrar när jag senast suttit i total tystnad, och det gör mig obekväm.

Efter vad som känns som en evighet stiger Blaue Frau fram. Helt klädda i vitt både låter de och rör sig som något från ett demimonde. De ger mig vidare direktiv, med mjuka och tydliga röster. Jag får stiga bakom ridån varifrån de kom, och det känns som om jag får vara med om något exklusivt och högtidligt. Jag får gå in i Tältet.

Den som frågar får svar

Vi svarar inte på faktafrågor, eller frågor som du kan Googla svaret på. Vi svarar med vår intuition, förklarar duon när vi alla satt oss bekvämt inne i Tältet.

Vi på redaktionen ville ju vara fyndiga. “Vad är meningen med livet?”, “Finns det en gud?”, “Vart försvinner alltid ena strumpan ur tvätten?” var några av de frågor som ockuperade de gråa cellerna dagarna innan besöket i tältet. 

Slutligen fastnade jag vid en gammal isbrytare, som baserar sig på Spice Girls låt Wannabe. I låten meddelar de självsäkert att “I’ll tell you what I want, what I really, really want”, utan att egentligen någonsin berätta vad det är de vill.

Frågan jag ställde löd alltså: hur kan man veta vad det är man vill?

Blaue Frau i Tältets Lounge.
Blaue Frau, Joanna Wingren (t.v.) och Sonja Ahlfors, den här gången i vitt. Foto: Liina Aalto-Setälä

Inte utan intuition

För att veta vad man vill behöver man lyssna på sin intuition, svarar Joanna.

Vi har hållit en kort paus då Tältet delades i två av en mjuk tygvägg. Medan Blaue Frau på sin sida mig veterligen kommunicerade med andar, sitt inre och eller varandra, sorterade jag strumpor. Jag hittade fem par.

Intuitionen är den första impulsen man får under de första 3-5 sekunderna, fortsätter hon. 

Efter det börjar man rationalisera, tankarna börjar virra och då börjar man tänka på saker man är rädd för, orsaker varför något inte kommer gå eller fungera, säger Sonja.

Förstås kan man rationellt förstå att ens första impuls inte nödvändigtvis är den mest praktiska, i vissa fall. Men då är man ändå medveten om att den impulsen, intuitionen, fanns där. Att allting ska mätas med fakta, och att allting ska kunna motiveras helt rationellt, det sätter värde på helt andra saker än intuitionen, förklarar Sonja.

Många har blivit avtrubbade från sin intuition, och det känns inte alltid som en ordentlig orsak att inte göra något bara för att det inte känns rätt. Ja men, jag känner såhär, säger Joanna, och understryker den sista meningen.

Sonja leder diskussionen vidare.

Måste man alltid veta vad man vill? Effektivitet värderas i vårt samhälle. Vi ska hela tiden prestera, göra mera, vara till nytta. Man ska vara produktiv hela tiden. Och då blir de som söker och är osäkra inte lika viktiga, säger hon.

Osäkerhet, irrande, sökande, dem borde samhället ta bättre hand om. De som irrar omkring plockar med sig impulser från allt de är med om. De som går rakt på något och inte tvekar över vad de gör har sällan lika geniala slutresultat som de sökande och osäkra, säger Joanna.

Vi lyssnar aktivt, nickar och smakar på varenda ord de andra säger. Diskussionen är tio minuter lång. Äggklockan tickar i takt med hjärtslagen.

Du behöver inte veta vad du vill. Du kan vara osäker och irrande, men det är bra att ändå göra det inom någon ram. Vi har ramar när vi gör konst. Vi har till exempel det här utrymmet, men inne i det kan vi göra vad som helst, avslutar Joanna.

Du behöver inte veta vad du vill. Du kan vara osäker och irrande, men det är bra att ändå göra det inom någon ram. Vi har ramar när vi gör konst. Vi har till exempel det här utrymmet, men inne i det kan vi göra vad som helst.

Blaue Frau i Tältet.
Tältet är ett tryggt utrymme där frågor, sovsäckar och drömfångare samsas i ett omtänksamt kaos. Foto: Liina Aalto-Setälä

Stort konstnärligt och emotionellt utrymme i litet Tält

All obekvämlighet som funnits i det vita väntrummet försvinner bland det varma kaos som är Tältet med Omgivning. Ett synbart vanligt campingtält blir ett centrum i det egna kosmos Blaue Frau skapat, bara det inreds med kuddar, strumpor, elektriska ljus, drömfångare och tusen andra detaljer som försvinner i den omfamnande paletten.

Joanna och Sonja lotsar upplevelsen vidare med mjuka och respektfulla händer. Jag som besökare känner att mina åsikter och förnimmelser uppmärksammas, och att inget sker utan min tillåtelse. Inte ett ljud, en doft eller ett vidare steg i upplevelsen tar del av min upplevelse i Tältet utan min tillåtelse. 

Jag ger min tillåtelse. Jag känner mig trygg och fascinerad. Det doftar pepparmint och kardemumma. Fläkten leker med drömfångarna. Vi omges av det mjuka dunkandet av ett bultande hjärta. Jag fick välja vilket ljud som kändes rätt från en liten auditiv repertoar. Tystnad var ett val.

Besökaren får själv välja hur aktivt hen vill delta i diskussionen som följer frågan. Man får lyssna, sortera strumpor, diskutera om man vill. Innan besöket är slut undrar duon om det finns något behov de kan tillfredsställa, och upplevelsen avrundas med en avslutningsceremoni. Saxofonisten Olli Ojajärvi tolkar stämningen i rummet för några, alldeles för korta minuter.

Modern, mjuk surrealism

Joanna och Sonja är en intuitiv, mjuk duo. De är konstnärliga utan att vara pretentiösa, respektfulla och fulla av omtanke för besökarens personliga och emotionella gränser. Besöket i tältet var något av en blandning mellan terapi- spå- och meditationsession, där vi fokuserade på manifestering, projicering och betydelsen av intuition. Men jag kan föreställa mig att de 67 frågor som ställts i Tältet tidigare hade betydligt annorlunda slutsatser.

Att krypa in i tältet var spännande, att krypa ut var lite synd, och att slutligen stiga ut i slasket på gatan var surrealistiskt. Vad var jag riktigt med om? Jag kunde inte låta bli att undra vart jag skulle gå till näst.

Jag bestämde mig på tre sekunder. Och jag gick dit jag ville.

 

Artikeln uppdaterad 9.3 kl. 17.58. Rubriken editerad.

Längd: från 30 till 45 min

Antal i publiken: 1 person

Språk: Svenska eller engelska

Åldersgräns: 18+

Plats: Museigatan 36

Blaue Frau ordnar föreställningar under mars 2021. Bokningar görs via genom att maila namn, datum och tid till joanna@blauefrau.com.

Om skribenten
Publicerad
mars 9, 2021

Lämna ett svar