Hur många hoppar egentligen av? Det undrar jag, medan påtryckningarna att stanna kvar haglar över oss nya studerande. Budskapet är tydligt: Se nu fanimig till att bli färdiga! För även om vår nödvändighet inte betvivlas av oss, gör andra det.
Här är jag då, igen, på ett välkomsttillfälle för nya studerande. Egentligen är det ett tag sedan jag började. Jag har fått förlängd studietid hela två gånger. Men jag har nu, trots att magisterexamen hägrar, inlett en andra gulishöst. I ett vitt skilt ämne kan tilläggas.
Jag sitter med de nya humanisterna i huvudbyggnadens solennitetssal och lyssnar till fakultetens dekan Pirjo Hiidenmaa säga det sedvanliga om vänner för livet och ta vara på den här tiden. Bakom oss stoltserar en replika av Edelfelts väggmålning ”Åbo Akademis invigning”. Orginalet gick hädan i bombningar under 40-talet, får vi höra. Långa anor, stolta ska vi vara. Jaja. Så fort de upplyftande orden är överstökade är meddelandet av andra slag. Dag ett på kampus och fokusen ligger stenhårt på att bli klar.
“Fast ni skulle tveka på ert val av studieinriktning”, säger Hiidenmaa, “också då ska ni nog ta examen här!” Och varför det? Svaret kommer i samma andetag: Jo, för att även om att studera humaniora visserligen inte innebär en garanterad yrkestillhörighet, är det just det som är så fantastiskt.
“Ni kan bli vad som helst!” – en för många i salen ännu avlägsen tanke. Här sitter de och undrar om de får äta smörgås under föreläsningarna och istället får de höra att humanister faktiskt gör konkreta jobb. Inte bara Hiidenmaa, men samtliga som har ordet under tillställningen går in på ämnet om vår plats på arbetsmarknaden i starkaste defensiv:
“Vi blir experter och sakvetare, kommer med förslag och rapporter för beslutsfattarna. Och det är oss journalisterna ringer för analys när kriget bryter ut”. (Faktiskt!)
En liten skuldkänsla smyger sig över mig medan Hiidenmaa propagerar vidare: “Också om ni inser att ert kall i själva verket är att bli, säg, veterinär, se till att först göra färdigt studierna på vår fakultet!”
Och jag förstår henne. Som STBLs nya chefredaktör Jonathan Fagerholm är inne på i sin första ledare är det staten som står för det mesta av universitetens finansiering. Det dekanen inte säger, men kanske egentligen är vad hon menar med att det lönar sig att göra en kandi i litteratur trots att man vill bli veterinär, är att en färdig examen innebär klirr i kassan för fakulteten, och ännu mer klirrar det om examen blir klar inom utsatt tid.
En statsledning som stoltserar med saxar och pratar om nedskärningar kan inte vara rolig. Högskolorna får mer finansiering för studerande som gör sin första examen. Vilket betyder att en student, som jag, som tar flera examina på samma nivå, och i oönskad takt, är mindre värd… En börda rentav?
Jag börjar undra om universitetsledningen befarar att fakulteten, med för många funderande velare som jag själv, kommer gå samma öde till mötes som Edelfeldts original. Puff. Och sedan en replika av det forna för sakens skull.
För trots en uppmuntrande ton är Hiidenmaas avslutande ord vid det här laget mer lik en vädjan än något annat: Nästa gång vi ses här i salen är när ni får era avgångspapper!
