Konst och bildjournalistik möts i det här dagboksliknande fotoreportaget av coronapandemin, som jag började dokumentera i slutet av sommaren år 2020. Det presenterar ett perspektiv på hur livet har sett ut under pandemin och mina tankar om samhället, utanförskap och gemenskap. Att samlas och åter isoleras, är ett återkommande tema.
Nu kanske vi ser slutet på pandemin. Därför känns det lämpligt att blicka tillbaka på vad jag och många andra gått igenom. Det finns mycket minnesvärt under den tiden och sådant som har gjort den speciell.
Höst
Bilderna visar många lager av tid. Direktbilderna ger en känsla för olika tider innan digitala kameror, men är ändå starkt bundna till samtiden genom sina motiv.
Vinter
Vi är alla en del av samma värld, även om vi delvis lever i olika verkligheter och bubblor. Vi har delat verkligheten av att behöva anpassa våra liv under coronapandemin.
Maria Ylöstalo
Vår
Under projektets gång har årstiderna känts som den enda synliga förändringen i vardagen. De två åren som gått har på ett oförutsett och underligt sätt repeterat varandra och smält ihop.
Maria Ylöstalo
Ett sätt att närma sig pandemin personligt genom fotografierna har varit genom självporträtt. De reflekterar olika faser i livet under pandemin.
Maria Ylöstalo
Sommar
Begränsningarna av att vistas på offentliga platser och när restauranger och teatrar varit stängda har naturens och vädrets roll haft en betydande roll i livet. Om vädret inte har lockat till att vistas utomhus eller om man behövt avstå från sociala kontakter har det inte funnits hemskt många andra ställen att gå till. Därför är naturen så starkt närvarande i fotona.
Maria Ylöstalo
