Hoppa till innehåll

Recension: Släkt eller sekt – i sina bästa stunder tävlar det här spexet mot vem som helst

Studorgs & Didactas spex har en strålande första akt, men tappar lite momentum efter paus. En stark ensemble lyfter Abba-ligan på turné till nya höjder i de stora sång- och dansuppträdandena.

En ny familj har precis flyttat till den lugna staden Valleby i Studorgs & Didactas spex 2026. För byborna utger de sig vara ett slitet gift par (Anna Louhisto och Nea Hokkanen) och två trotsiga tonåringar till barn (Elvira Anderson och Oliver Virtanen). Det visar sig ändå att de egentligen är de ökända rånarna från Abba-ligan.

De har en lömsk plan, nämligen att stjäla prästens (John Sjöberg) stav. Samtidigt ska de försöka passa in i Valleby och navigera diverse romantiska och sexuella frestelser från nya bekantskaper i byn.

Spexets första akt gör ett strålande jobb med att måla upp det på ytan idylliska men egentligen betydligt mer problematiska livet i byn. Prästen gillar pojkar i ”smyg” (egentligen väldigt öppet) och det finns en och annan intern konflikt i byn.

Sångnumret Släkt eller sekt? och prästens bisarra gudstjänst träffar mitt i prick med sitt budskap. Samtidigt som Valleby beskrivs som både sekt och släkt driver spexet också med studentlivet.

Att i en gudstjänst som beskrivs som sektlik sjunga Studorgs och Didactas respektive stridsrop är klockrent. I stället för att rakt ut skämta om att studentlivet kan vara lite som en kult ibland antyder man det subtilt med att visa parallellen till religion som går överstyr.

Akt ett klår akt två

Den första akten kulminerar i spexets stora dramaturgiska klimax (som jag inte tänker avslöja här). Underhållningsvärdet och det dramaturgiska drivet är på topp nästan genomgående innan paus. Manusteamet och regissören Otto Holländer ska känna sig verkligt stolta över en urstark öppningsakt.

Den andra akten faller något platt i jämförelse. Det handlar inte om att dramaturgin inte skulle hålla ihop eller att storyn inte skulle vara logisk att följa. Det är snarare tvärtom; det blir lite övertydligt.

Andra akten ägnas nämligen till väldigt stor del åt att lösa ett mysterium där alla i publiken redan vet svaret. Det må vara ruskigt spännande för invånarna i Valleby att se Nicolas Ahlbäcks förträffliga polis Pelle Svamplös lösa mysteriet, men för publiken bjuder det inte på överraskningar.

Intrigen blir lite väl förutsägbar och hade mått bra av mer ovisshet även i akt två. Abba-ligans interna konflikt bjuder på ett visst drama, men följer också en för spexet bekant schablon av att vissa på den onda sidan byter till den goda.

Hade inte varit besviken på Broadway

Med det sagt är det en alldeles fantastisk upplevelse att gå på årets spex. Det Studorg & Didacta gör bättre än någon annan är att sprida genuin gemenskap och glädje med sitt agerande på scenen. I år gör de det bättre än någonsin.

De stora sång- och dansnumren med hela ensemblen på scen är glädjepiller utan like. Koreografin är fantastiskt ambitiös och energisk. Det är otroligt mäktigt när hela ensemblen sjunger, ackompanjerade av ett strålande band.

När den andra akten inleds med ett sådant pangnummer till en låt av ingen mindre än Sean Banan skulle jag inte vilja vara på något annat ställe i världen. Jag hade inte varit besviken om andra akten på en musikal på Svenska Teatern eller Broadway öppnats så.

Överlag är ensemblen bland spexets stora styrkor i år. Med 21 skådespelare på scen lyckas de få alla att glänsa och varenda en visar att de hör hemma på spexscenen. Där spexet vissa år burits av starka huvudroller är det nu en laginsats av rang.

Vallbeys charmör Benjamin (Oliver Österman) och hans ilskna mamma Pernilla (Anna Olander). Bild: Julia Långfors.

Anna Olanders dramatiska prästfru Pernilla, Frida Sågfors döva mormor Birgitta och Stella Strömbergs hårdflörtande lesbiska bartender Carola är bara några exempel på suveräna biroller.

Starkare låttexter än i fjol

Låtarna är spexets allra starkaste del i år och speciellt i andra akten hade jag önskat ännu fler. Regissör Otto Holländer berättade att produktionen tog till sig feedbacken om låttexterna från i fjol och satsade på att göra dem bättre i år.

Det märks och det lyckas årets spex med. Varje låttext känns dramaturgiskt genomtänkt och driver storyn framåt. Dessutom är koreografierna lysande för andra året i rad.

Omstartsångerna har en självklar pärla; en ny version av klassikern Bögarnas fel. Den är så klockren att spexet skulle vara värt att se enbart för att höra den.

Jag kan inte till fullo ge Holländer rätt då han säger att låttexterna är bättre än någonsin i spexet, men helheten vad musiken beträffar är förträffligt stark. Svensk musik som tema ger en härlig diversitet bland låtarna.

Lågt hängande frukt

Som vanligt är Studorgs & Didactas spex en föreställning där publiken på riktigt får vara med. Skådespelarna är alltid redo att improvisera på beställning.

Det är inte perfekt varje gång, men där ligger också charmen. Det är opretentiöst och i sina bästa stunder så fruktansvärt roligt. Särskilt John Sjöberg i prästrollen briljerar med sin improvisation.

Dock skulle spexet i vanlig ordning dra nytta av att skala ner en aning på de mest explicita sexskämten i omstarterna. Den lägst hängande frukten är inte alltid den godaste.

Sist och slutligen är det ändå nästan omöjligt att inte ryckas med i den fantastiska stämning som skapas av ensemblen uppe på scen. När de har roligt har publiken roligt och vice versa. Det kan bli väldigt knasiga sidospår ibland, men det är också därför jag gärna ser detta spex mer än en gång.

Ibland vet jag inte om Studorgs & Didactas spex är en stor hemtrevlig släkt eller något av en sekt, men det spelar ingen roll. Det här är en unik publikupplevelse, där två olika ämnesföreningar med gemensamma krafter skapar en underbar show.

A must see, helt enkelt.

Einar Zilliacus är Studentbladets redaktör läsåret 2026-27. Han studerar journalistik och kommunikation på Soc&kom och jobbar som sportjournalist.

Vad tycker du?