Hon vill förstå kvinnan bakom yxan – Bella Paasimäki spelar Lizzie Borden i blodig rockmusikal

Hon brukade somna till poddar om seriemördare. Nu gestaltar hon den mordanklagade Lizzie Borden i en rockmusikal – och har blivit mer beskyddande gentemot sin karaktär än hon hade väntat sig.

I lördags hade ”Lizzie – The Musical” premiär på Karelia i Ekenäs. Rockmusikalen bygger på historien om Lizzie Borden, som i slutet av 1800-talet anklagades för att ha mördat sin far och styvmor med en yxa. Hon friades i rättegången, men frågan om hennes skuld har fortsatt att fascinera långt efteråt.

I huvudrollen ser vi Bella Paasimäki, även känd som Bella Buu, nyutexaminerad skådespelare från Teaterhögskolan i Helsingfors.

– Det känns på något sätt helt sjukt att jag spelar Lizzie Borden, eftersom jag har haft en besatthet av seriemördare. När man säger så kan det låta som att man själv skulle ha sådana tendenser, men absolut inte. Jag kommer aldrig att mörda någon, det kan jag säga med hundra procents säkerhet, säger Paasimäki och skrattar.

Hon berättar att hon tidigare lyssnade på stora mängder true crime-poddar, ibland till och med för att somna.

– Det kändes märkligt nog tryggt att lyssna på något som var så mycket hemskare än vad jag själv kunde föreställa mig skulle hända där jag låg i min säng hemma i lägenheten.

Att hon nu får gestalta en av historiens mest omtalade mordanklagade kvinnor känns därför nästan osannolikt. Men det är inte bara den blodiga historien som fascinerar Paasimäki, utan också Lizzies säregna personlighet.

– Hon har en ganska mörk och stundvis vrickad humor. Hon ser alltid något roligt i det morbida och tycker om att skrämmas. Om någon skulle säga att hon är skrämmande skulle hon inte säga emot, utan snarare bevisa att hon kan vara ännu mer skrämmande.

Paasimäki tror att det provokativa beteendet delvis fungerar som en skyddsmekanism. Bakom den mörka humorn finns också en betydligt mer sårbar sida.

– Hon är också en väldigt sorgsen och nedbruten person. Det finns en enorm känslomässig bredd i att spela henne, med allt från motstånd och rädsla till agg och hämnd.

Att försvara det oförsvarliga

Att lära känna Lizzie har inte varit helt okomplicerat. Under repetitionsarbetet har Paasimäki fått brottas med beslut och handlingar som hon själv haft svårt att förlika sig med. En av utmaningarna har varit att lära sig tycka om sin egen karaktär.

– Jag vet inte om man måste tycka om den man spelar, men det är kanske lättare att komma till jobbet då, säger hon och skrattar.

Med tiden har hon ändå börjat förstå mer av vad som driver Lizzie. Hon har rentav märkt att hon blivit beskyddande gentemot henne och börjat fundera över hur publiken ska uppfatta Lizzies handlingar.

– Hon gör så stora och råa val som är jättesvåra att rättfärdiga. Jag vill på något sätt skydda henne från att hon också är så hemsk.

Samtidigt inser Paasimäki att hon varken kan förändra Lizzies handlingar eller styra publikens sympatier.

– Det känns nästan trist att inte kunna hjälpa henne. Att inte kunna få henne att tänka på ett annat sätt, eller få andra att se henne annorlunda. Jag har blivit en sådan där typisk skådespelare som försvarar min karaktär oavsett vad hon gjort, säger hon och skrattar.

Musikalens version av händelserna är dessutom just en tolkning. Lizzie Borden friades från mordanklagelserna, och vad som egentligen hände är fortfarande omtvistat.

– Det är mycket vi inte vet eller kan veta, men man kan spekulera och skriva konst av det.

Samtliga roller i musikalen gestaltas av kvinnor. Genom de fyra karaktärerna skildras också makt, skuld, lojalitet och längtan efter frihet. Och trots de blodiga inslagen vill Paasimäki inte beskriva föreställningen som en renodlad skräckmusikal.

– Visst finns det blodiga yxor, lite splatter och en del obehagliga stunder. Men det är inte bara mörkt hela tiden. Samtidigt finns där också väldigt mycket vackra bilder och kärlek. Och framför allt ligger fokus på musiken.

Tillbaka på musikalscenen

Tillsammans med skådespelaren Vega Adsten grundade Paasimäki teaterföreningen Klunk 2024. De har också spelat tillsammans i Åbo Svenska Teaters uppsättning av ”Romeo och Julia” under spelåret 2025–2026.

I en musikal har man däremot inte kunnat se Paasimäki sedan hon medverkade i ”Bränd”, en ungdomsmusikal producerad av Finlands Svenska Ungdomsförbund (FSU), år 2016.

– I’m making my musical comeback, säger hon och skrattar.

Musiken är ändå ingen främmande mark för Paasimäki, som genom åren rört sig i allt från jazzkretsar till R&B och pop. Faktum är att det var just hennes stora röstomfång som bidrog till att hon fick huvudrollen i ”Lizzie – The Musical”.

Att det ändå gått tio år sedan hon senast medverkade i en musikal är delvis resultatet av ett medvetet val.

– Jag ville fördjupa mig i andra former av scenkonst. Musikaler har aldrig riktigt varit en stilart som fallit mig så mycket i smaken.

Nu när hon avslutat sina studier är inställningen en annan. Paasimäki skrattar och konstaterar att hon förstås tackar ja till alla jobb hon kan få.

Samtidigt tycker hon att ”Lizzie” skiljer sig från mer traditionella musikaler. Föreställningen bygger på musik som rör sig mellan rock, punk och ballader och är genomkomponerad, vilket innebär att musiken pågår nästan oavbrutet. Endast ett fåtal scener saknar musik.

– Men till och med tystnaden i de scenerna känns på något sätt komponerad. Allt har en rytm och man befinner sig hela tiden inne i musiken. Det gör kanske att musiken blir föreställningens språk på ett ännu starkare sätt än i musikaler där det finns långa talade scener emellan.

Att maximera sin potential

Att återvända till musikalgenren har inneburit nya utmaningar för Paasimäki. Kombinationen av sång, dans och skådespeleri ställer höga krav, inte minst fysiskt.

– Jag har blivit en riktig arbetshäst. Nästan som en ”tech bro” som bara tänker att nu ska jag maximera min potential, säger hon och skrattar.

För att orka med de krävande sångnumren och samtidigt röra sig på scenen har hon förberett sig med både konditions- och andningsträning.

– Jag har sprungit runt Blåbärslandet med en sådan där resistanspipa i munnen. Den ser lite ut som en visselpipa och gör det tyngre att andas ut.

Men utmaningarna har inte bara varit fysiska. Som nyutexaminerad skådespelare var Paasimäki också orolig för att tvivla på sin egen förmåga inför en så omfattande roll.

– Jag var rädd att jag skulle få imposter syndrome. Att jag skulle tänka: Tänk om jag inte vågar? Tänk om jag inte är tillräckligt bra?

När repetitionerna väl kom igång kunde hon ändå lägga mycket av osäkerheten åt sidan. Hon hade blivit vald till rollen av en anledning och lärde sig att lita på både sin egen förmåga och regissörens omdöme.

Parallellt med ”Lizzie” turnerar dessutom Paasimäki för tillfället i gymnasier med ”Björnbäret”, en klassrumsföreställning om abort skriven av Rosanna Fellman och producerad av Klockriketeatern.

– Jag har haft så mycket annat på gång att jag inte ens har haft tid att ha ångest. Det är ganska skönt, säger hon och skrattar.

Sett till arbetsmängden är ”Lizzie” hennes största roll hittills. Men Paasimäki är inte särskilt intresserad av att rangordna sina roller efter storlek eller omfattning.

– För mig spelar det ingen roll om en pjäs spelas på en världsscen eller i en skrubb. Jag kommer ändå att göra mitt bästa. Som skådespelare ger man allt, oberoende av omständigheterna.

”It’s fucking tough”

Att lämna Teaterhögskolan har samtidigt gett Paasimäki en annan bild av skådespelaryrket. Under studietiden fanns skolan som en trygghet. Nu gäller det att ständigt tänka på nästa jobb.

– Även när man har jobb arbetar man hela tiden för att få mer jobb. Det är kanske något man inte riktigt förstod på samma sätt när man studerade.

Paasimäki beskriver en bransch där det krävs både tålamod och ihärdighet för att få arbete, samtidigt som det minskade kulturstödet begränsar möjligheterna. Själv försöker hon att inte låta motgångarna påverka synen på den egna förmågan.

– Varje gång jag får ett nej ger det mig snarare bränsle att fortsätta än att jag skulle känna mig dålig.

Men hon förskönar inte verkligheten.

– It’s fucking tough, alltså.

Trots det skulle hon aldrig avråda någon från att ägna sig åt konst. Tvärtom önskar hon att alla skulle mera göra plats för kultur i sina liv.

– Konst kan uttrycka sådant som vi själva inte kan sätta ord på, eller sådant vi inte ens förstår. Ingen har hittills kommit på något som skulle kunna ersätta det.