Hoppa till innehåll

Deras konst visas på Amos Rex: ”Vi började med en ljudinspelare och en dröm”

Sofia Parland och Erix Aboltins har skapat konstverket Love Box. Verket är en del av utställningen Generation 2026 på Amos Rex. Reporter Anna Louhisto har besökt Love Box och bett Parland och Aboltins att berätta hur det blev till.

Jag går in i ett mörkt rum. Två ljuskäglor belyser en snara som hänger i taket och en ensam stol i hörnet av rummet. Röster rör sig omkring mig och det känns som att mörkrets skuggor rör sig i takt med dem.

Rummet heter Love Box och är ett konstverk skapat av Sofia Parland och Erix Aboltins för utställningen Generation 2026 på Amos Rex.

– Vi försöker behandla olika teman som vi har sett i vårt samhälle just nu. De berör oss alla på ett eller annat sätt, säger Parland.

Konstverket skapades i dialog med andra unga personer. Parland intervjuade till exempel en präst om att allt fler ungdomar går i kyrkan.

– Erix och jag började undra vad det beror på. Visar det någonting, och i så fall vad? Det var den frågan som satte igång forskningen som ledde till Love Box, förklarar hon.

En av de många rösterna i Love Box är en kvinna som pratar om Gud. Den delen är baserad på intervjuer med samma person som läser upp texten.

Erix Aboltins och Sofia Parland står bredvid varandra. I bakgrunden en laptop med ett ljudediteringsprogram.
Erix Aboltins och Sofia Parlands Love Box kommer att visas på Amos Rex fram till september 2026. Bild: Privat

Rummet ger så mycket mer

Det här är inte den första gången Aboltins och Parland har jobbat tillsammans. 2024 skapade de ett ljudverk baserat på Parlands debutbok Skrivet på revbenen.

Att skapa ett ljudverk för ett rum är ändå helt annorlunda än att skapa ett verk för radio.

– Det är inte möjligt att skapa ett surround sound på samma sätt i radio. För att inte tala om directional sound, vilket man inte alls kan åstadkomma med radio, säger Parland.

Surround sound är när ljudet kommer från olika håll i rummet, så att det låter som att du står mitt i det som händer. Directional sound är ett ljud som bara hörs i en viss del av rummet. Förutom att ljudet rör sig runt dig kan du alltså höra olika ljud beroende på var du rör dig i rummet.

En datorskärm med en 3D-illustration av ett rum. I taket hänger en snara.
Bredvid den skärmen står en annan datorskärm. Den visar olika högtalare.
Rummet (eller boxen) är noga planerat för att göra besökarens upplevelse så uppslukande som möjligt. Bild: Privat

Det är tydligt att både Parland och Aboltins uppskattar dimensionen som det fysiska rummet ger audioverket.

– När det nästan är helt mörkt omkring en tvingas man lyssna och bearbeta det som händer. Du behöver inte tvinga dig själv att fokusera, utan rummet gör det för dig, säger Aboltins.

Det ligger något i det Aboltins säger. När jag besökte Love Box hade jag inget annat att fokusera på än snaran och rösterna – allt annat var mörker. Ibland kändes det som att rösterna talade direkt till mig, och väntade på ett svar.

Hundratals timmar av arbete

Som tidigare nämnt består Love Box av bland annat flera olika röster. Parland och Aboltins har både haft auditions och headhuntat personer för rollerna i verket. Ingen av dem hade ändå regisserat andra förut, men Parland axlade huvudansvaret på den fronten.

– Jag försökte att inte dirigera för mycket. I stället ville jag hjälpa skådespelaren att hitta hur de tolkade karaktären, och sedan hjälpa dem förstärka det, säger Parland.

Sofia Parland sitter vid ett bord tillsammans md en av röstskådespelarna i Love Box.
Sofia Parland axlade rollen som regissör för röstskådespelarna. Bild: Privat

Men både Parland och Aboltins är perfektionister. Bakom Love Box finns hundratals timmar av ljudinspelning och klippning, och många inspelningar är tagna om och om igen tills duon var nöjda.

– Alla detaljer är viktiga. Varenda liten paus, varenda litet andetag, säger Parland.

I sann konstnärsanda finns det också många ljud i Love Box som inte är baserade på mänskliga röster. Dem har Erix Aboltins antingen trollat fram eller justerat tills de passar in där de ska.

– Jag kan skicka typ en bild på grönt skimmer åt Erix och fråga om han kan skapa ett ljud som låter så som bilden ser ut, säger Parland och skrattar.

Fattar du vad hon menar då, Erix Aboltins?

– Oftast kräver det nog att jag skickar flera olika versioner, får feedback, och fortsätter så tills det blir som vi vill, säger Aboltins.

Men han klagar inte.

– Jag älskar att producera genom att verkligen ta något isär och sedan skapa ett helt nytt ljud med det.

Kreativa lösningar

I och med att Love Box är en del av Amos Rex triennial har det i samma veva beviljats understöd av Konstsamfundet. Det understödet gick främst åt till Finnvox, som fixade ljudets slutmixning.

– Vi måste alltså bli ganska kreativa med hur vi spelade in ljudet, säger Parland.

Erix Aboltins sitter vid ett bord med små ljudinspelare, några tejprullar, hårband och annat smått och gott.
Tejp och hårband blev viktiga redskap i skapandet av Love Box. Bild: Privat

De jobbade i en studio där man vanligtvis registrerar mänskliga rörelser som sedan programmeras in i en animation. En så kallad motion capture studio.

I arsenalen av arbetsredskap fanns bland annat några små ljudinspelare och ett löpband. Vissa skådespelare sprang på den tills de var andfådda, och så bandades deras andningar in.

– Det gav oss en bredd av olika sorters andetag, i och med att skådespelarnas andetag lugnade ner sig naturligt under inspelningen, säger Parland.

Det är bara en av många små lösningar Aboltins och Parland hittade på. De berättar att de har gjort allt från att tejpa en skådespelares näsa till att banda in en gammal hund som gnäller efter godis. Och allt det har de använt för att skapa den audiovisuella världen som nu är Love Box.

– Vi startade verkligen med en ljudinspelare och en dröm, skrattar Parland.

Meningsfullt att få vara del av utställningens helhet

Utställningen Generation 2026 är en del av en återkommande triennial. Vart tredje år får 50 personer i åldern 15–23 skapa konst som sedan ställs ut på Amos Rex.

– Det är fantastiskt att få visa sin artistiska idé till en bredare publik, säger Aboltins.

Men förutom det lyfter både Aboltins och Parland fram att det är spännande att få ställa ut med andra unga konstnärer.

– Det känns meningsfullt att vara en del av den här helheten, säger Parland.

Aboltins fortsätter:

– Konstverken visar vad unga konstnärer upplever just nu. De visar världen som vi ser den.

Han lyfter fram att jag tidigare beskrivit deras konstverk som stundvis tungt.

– Det är viktigt att vi också får visa de tunga bitarna till allmänheten, säger han.

Sofia Parland och Erix Aboltins håller uppgivet för sina huvuden.
Sofia Parland och Erix Aboltins är visserligen perfektionister, men de är också samspelta. De behövde inte gräla om ifall något var perfekt eller inte, utan fattade alla beslut enhälligt. Bild: Privat

Visst var det stundvis tungt, men jag fnissade också till några gånger. Duons humor lyser genom flera samhällskritiska dialoger i Love Box.

– Det måste finnas balans, konstaterar Aboltins och Parland i munnen på varandra.

Och balans fanns det. Love Box i sin helhet räcker en timme, men jag hann inte tappa fokus en enda gång. En gång började jag tappa fokus, men rycktes tillbaka av att tonen i ljudverket plötsligt ändrade totalt. Aboltins och Parland skrattar när jag berättar om det.

– Jag tror faktiskt att det har att göra med att vi båda dj:ar, säger Parland.

Hon förklarar att en dj ofta spelar musik i en timme. Då gäller det också att hålla publiken engagerad från början till slut.

– Vi har fått en slags känsla för arrangemang, säger Aboltins.

Han menar att det egentligen är en av de viktigaste delarna när man vill förmedla en känsla.

– Visst är materialet viktigt, men man måste också fundera på hur man presenterar det, säger Aboltins.

Och underskriven kan konstatera att som besökare är det också viktigt att fundera på hur man tar in ett konstverk. När det gäller Love Box: Stå i mitten. Gå omkring. Du kan tacka mig sen.

Anna Louhisto är Studentbladets chefredaktör 2025–2026. Hon är politices kandidat från Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.

Vad tycker du?