Brev från USA: Jag har gått med i en fraternity

Sigurd Möller har djupdykt in i det amerikanska studielivet. I sitt sista brev berättar han hur det gick till då han blev medlem i en fraternity.

En del av studielivet i USA som många har hört om är såklart Greek Life. Fraternities och sororities och bokstäver som ingen riktigt fattar.

Innan jag lämnade Finland hade jag googlat runt och försökt förstå vad Greek Life handlar om. Jag föreställde mig en grupp människor som fokuserar på festande utan någon djupare substans. Typ American Pie fast med grekiska bokstäver på tröjan. 

Jag kände att jag måste få se vad det hela handlar om, men trodde inte att bli inbjuden till den kulturen.

Men det hade jag lyckligtvis fel i. På något sätt lyckades jag hitta rätt människor och efter en lång vår har jag nu blivit medlem i Troy universitets äldsta fraternity ΠΚΦ, Pi Kappa Phi.

”Kulturen inom brödraskapet skulle kunna jämföras med kulturen inom militärtjänstgöringen i Finland”

Fraternity betyder brödraskap. Idén bakom dem är att studerande ska hitta närmare vänskaper och starkare band när de kommer in i studielivet.

Om man vill bli medlem i en fraternity ska man i början av terminen träffa medlemmarna i en av dem.  Om man visar upp en tillräckligt bra sida av sig själv så får man en inbjudan att bli provmedlem. 

Efter det följer en tid som kallas pledgeship, där provmedlemmarna lär känna bröderna. Under den tiden ska man också bevisa att man förtjänar att vara med. Samtidigt får man lära sig om traditioner och värderingar som brödraskapet håller. 

För mig räckte pledgeperioden sju veckor. Sju väldigt intensiva veckor. Den sista veckan var den mest krävande, med den största mängden traditioner och lärdomar packade på kortast möjliga tid. 

Mer än så kan jag inte säga, och det är inte bara för att hemliga klubbar är roliga. Inom brödraskapet finns förtroende och tillit som byggs upp under en lång tid, och det är värt att respektera.

Varje år är det en handfull personer som inte fullföljer pledgeperioden, antingen av eget val eller på grund av att de inte klickar med gruppen. Det är inte helt ovanligt, men det varierar från år till år och från frat till frat. Vissa terminer är pledgegruppen bara några enstaka personer och ibland kan det vara 20 personer som försöker bli medlemmar samtidigt.  

Min egen pledgetid var definitivt intressant. Jag fick nya upplevelser eftersom jag umgicks med amerikaner, men också eftersom att jag umgicks med personer som är 5 år yngre än jag själv. 

Kulturen inom brödraskapet skulle kunna jämföras med kulturen inom militärtjänstgöringen i Finland. Båda är i alla fall lika svåra att förklara, så jag lämnar det där. Den som vet, vet.

”Det är en lätt kaotisk blandning av samhällsansvar och hårt festande”

Personligen hade jag en väldigt givande pledgetid, och det mesta var fantastiskt kul. Ändå var jag väldigt mycket gladare när det var över. Pledgeship är det roligaste jag gjort som jag aldrig vill göra på nytt.

Som fullt intagen broder av Pi Kappa Phi kan jag såklart inte dela med mig av brödraskapets hemligheter eller traditioner. 

Det är mest för skojs skull som brödraskapet håller allt hemligt – hemliga rum, hemliga ritualer, hemliga handskakningar. Men det finns ändå en riktig orsak bakom dem. För många människor blir gruppen en ny familj som de själva får välja. Vi skapar riktiga band med varandra, och när livet är jobbigt eller något går fel fungerar brödraskapet som ett genuint och säkert utrymme. 

Ett bra exempel på verksamheten i brödraskapet är vår välgörenhetsvecka. Pi Kappa Phi dedikerar årligen en vecka till bara välgörenhet. Varje dag ordnar vi evenemang för att samla in pengar till barn med funktionshinder. Under veckan får bröderna bland annat paj i ansiktet och faller i stora vattentankar.  

Min personliga favoritstund från årets välgörenhetsvecka var då vi socialiserade (och konsumerade) på torsdag kväll. Kvällen tog i vanlig ordning slut klockan fem på morgonen. Exakt samtidigt hade brödraskapet en motionscykel som skulle snurra 24 timmar i sträck.

Jag kan av personlig erfarenhet berätta att väckning klockan sex på morgonen för att sitta på en motionscykel i tre timmar inte är det lättaste när man går och lägger sig klockan fem på morgonen. 

Det är en lätt kaotisk blandning av samhällsansvar och hårt festande, som på något sätt blandar sig i samma organisation.  

”The Greek Life är på inga sätt substanslöst – det är bara svårt att se förbi det ytliga”

Alla fraternitites och sororities är nationella, vilket betyder att det finns en överhängande ledning som styr Pi Kappa Phi i hela USA. Vid olika universitet finns det sedan chapters. De följer den nationella standarden men har egna kulturer och traditioner. 

Sororities, motsvarigheten för kvinnor vid universiteten, fungerar enligt ett liknande system men med vissa praktiska skillnader. Antagningsprocessen tycks vara mer organiserad och strukturerad. Den är uppdelad i tydliga sektioner där man över en längre  period försöker hitta rätt person till rätt sorority. 

Resultaten är ändå de samma – starka band  och en känsla av tillhörighet. Det antar jag i alla fall. Eftersom sororities också är hemlighetsfulla är jag inte jätteinsatt i dem.

Sororities och fraternities är ändå del av samma värld. Alla grupper samarbetar, och ju mer aktiv en grupp är i den andra gruppers aktiviteter, desto bättre syns den utåt. Ett sorts ekosystem, där socialt kapital byggs upp genom närvaro och engagemang. 

Vissa är vänner, andra är … inte  vänner. Systraskapen och brödraskapen bildar lätt rivaliteter, och det ordnas regelbundet konkreta tävlingar mellan de olika grupperna. 

Min bild av the greek life var alltså fel, men inte på det sättet jag hade väntat mig. Det är på inga sätt substanslöst – det är bara svårt att se förbi det ytliga.