Recension: Spexet Kalevala imponerar i sång – men saknar spex

Studentbladets recensent Anna Louhisto satt i publiken på spexet Kalevalas premiär. Hon efterlyser fler omstarter och färre dansnummer.

Fracker, långklänningar och jeans om vartannat – publiken på premiären av spexet Kalevala var onekligen brokig. Men det ivriga sorlet i väntan på spexet förde oss alla samman.

Premiären inleds med ett par minuter av orkestermusik. Musiken är stämningsfull, men det hinner bli långtråkigt att sitta och stirra på den röda ridån. Var är skådespelarna? 

Efter att jag rullat tummarna allt för länge springer en skrikande Aino genom publiken upp på scenen. Hon säger att hon hellre drunknar än gifter sig med gammelgubben Väinämöinen. I nästa stund drunknar hon, i vågor av tyg.

I resten av spexet får vi följa med hur Ilmarinta bygger den allsmäktige kvarnen Sampo på beställning av Väinämöinen. Häxan Louhi från Pohjola har utlovat en fru till Väinämöinen och en till Ilmarinta i utbyte mot kvarnen. Ilmarintas och Väinämöinens vän Lemminkäinen hänger med dem men ojar sig över att han inte har någon uppgift i äventyret.

Louhi har naturligtvis inga fruar att ge till gubbarna. I stället möts de av jätten Antero, jungfru Marjatta (som ser ut att vara gravid men hävdar att hon inte är det) och Aino Silverfisk. Den sistnämnde har Louhi förvandlat till en hybridfigur mellan en fisk och en kvinna.

Överdrivna machoröster

Så fort själva pjäsen satte igång reagerade jag på hur animerat skådespelet var. Rörelserna är stora och rösterna överdrivna. Det hör visserligen spex till, men stundvis var Lemminkäinens och Ilmarintas manliga machoröster så grova att jag knappt förstod vad skådespelarna sa.

Behövde faktiskt rösterna vara så tillgjorda? Ilmarintas (Isabella Vikmans) stubbskägg var tillräckligt övertygande i sig självt, medan allt Lemminkäinen gjorde var så dudebro att det nog skulle ha blivit klart också fastän skådespelaren Stella Bondestam hade pratat med en röst mer lik hennes egna. 

Bekant men lite tråkigt

Fördelen med att basera manuset på Finlands nationalepos är att publiken inte behöver så mycket kontext för att förstå berättelsen (och det vi behövde fick vi från spexlåten Grundkurs i Finsk Mytologi). 

Väinämöinen behövde ingen introduktion. Benjamin Bergans hela habitus skrek gubbe. Ibland glömde jag bort att det var en jämnårig som gömde sig bakom skägget, det rynkiga sminket och den darrande rösten. Jag rycktes bara ur illusionen när det var Väinämöinens tur att sjunga och Bergans kristallklara stämma ljöd över salen. 

Nackdelen med manus som baserar sig så starkt på en redan existerande berättelse är att det kanske känns lite uttjatat. Trots Bergans skickliga skådespeleri tyckte jag att Väinämöinen var lite tråkig som karaktär.

Men där Väinämöinen kändes tråkig stöttade Ilmarinta och Lemminkäinen. Lemminkäinens machobeteende balanserades ut med hans längtan efter att höra till och hitta sin plats. Då han sedan återförenas med jätten Antero (Julia Piela), som var hans vän i dödsriket (läses med överdriven dudebro-röst), är det som att pusselbitarna faller på plats. Särskilt då de två sjunger spexlåten Dödsrikesduetten – wow.

Ilmarinta är däremot en känslosam och sympatisk teddybjörn. Allt han vill ha är kärlek, vilket han hittar i sin bebis: kvarnen Sampo. En gullig representation av faderlig kärlek.

En självmedveten AI-kvarn, en kvinnofisk och en höggravid jungfru

Sampos entré möttes av ett jubel från hela publiken. Klädd i guld från topp till tå och med klockren AI-röst lockar Kasim Kaader till flera hjärtliga skratt. AI-likheterna stannar inte vid rösten. Under spexets gång ser vi Sampo omdirigera de andra karaktärerna till olika hemsidor (bland annat SHVS chatt) och skapa AI-konstverk. 

I takt med att spexet fortskrider blir den allsmäktiga AI-kvarnen mer och mer självmedveten och känslosam. Ett humoristiskt dragplåster som samtidigt väcker högaktuella funderingar om framtiden och hur våra artificiella hjälpmedel kommer att se ut då. Vad är väl bättre än det?

Svaret på den frågan måste vara en kvinnofisk. För Sonja Nordmans Aino Silverfisk stal showen i varje scen hon medverkade i. Det var inte bara tack vare hennes dansiga, nästan flytande sätt att röra sig på och hennes överdrivna värmländska (?) dialekt, utan också hennes skarpa komiska tajming och klockrena omstarter. Tens across the board, vilken fullträff!

En annan fullträff: Jungfru Marjatta, som porträtteras av Lydia Brenner. Skämt om lingonveckan och hennes konstant växande mage kulminerar i en födelsescen som lika gärna skulle kunna visas på Svenska Teatern. Marjattas betydelse i spexets berättelse? Oklar, men egentligen bryr jag mig inte.

Strålande musik, varierande låttexter

Föga förvånande var också musiken alldeles fantastisk. Orkestern lät bra och kören klingade vackert. Ensemblens acapellalåtar var ändå de bästa. Inte ens när publiken omstartade och ville ha ett snabbare tempo snubblade de. Verkligt imponerande.

En extra eloge till Axel Broman som spelade häxan Louhi, vars teatraliska solon kunde ha varit direkt från en Disneyfilm. 

Trots att musiknumren genomgående var imponerande, fanns det en stor variation i låttexterna. Vissa var oerhört imponerande och klyftiga, men många handlade bara om hur kul det är att vara thoracal. Tråkigt.

Låtarnas bakgrundsdans kunde pjäsen också ha klarat sig utan. Trots att dansarna hade fina kläder och mestadels dansade duktigt kunde jag inte undgå att märka att de drog min uppmärksamhet ifrån det viktigaste: sången, låttexterna, skådespelarna. 

Och ibland kunde jag knappt fokusera på vad som sades i låten på grund av att någon dansare verkade lära sig stegen på scenen.

Besvärande omstarter

Scenografin var stämningsfull, proffsig och verkligt imponerande. Då Antero fällde ner porten in till Pohjola hördes en kollektiv flämtning följd av ett jubel från publiken.

Spexet Kalevala är en riktigt bra pjäs, men spexmässigt hade jag förväntat mig mer. Publiken omstartade inte skådespelarna särskilt ofta, men ändå ignorerade skådespelarna många omstarter. I vissa fall sade de bara samma replik på nytt, utan några ändringar.

Det gav intrycket av att omstarterna var till besvär snarare än välkomnade.

I andra akten tycktes ändå skådespelarna värmas upp lite mer till omstarterna. Särskilt Kasim Kaader och Sonja Nordman tog emot dem som att de aldrig gjort annat.

Spexet Kalevala

• Det thoracala medicinarspexet 2026
• Föreställningar:
  • Helsingfors: 7.3, 21.3, 11.4, 25.4
  • Vasa: 28.3
  • Åbo: 29.3
  • Göteborg: 15.5
• Regissörer: Rasmus Åminne och Melinda Karkola
• Direktrosa: Joanna Fuhrmann
• Dirigenter: Oskar Fagerhed och Mathias Paersch
• Spexekonomer: Robert Bärlund och Gustaf Storbjörk
• PR- och försäljningschefer: Ida Berghäll och Stella Vihervuori
• Kulisschefer: Alanna Hakala, Akseli Mikkonen, Emma Lindfelt och Vera Kivisaari