Alex var volontär vid Västbanken: ”Det är en förkrossande verklighet”

I oktober i fjol åkte Alex Oksanen till Västbanken för att plocka oliver. Under hans fyra veckor långa vistelse såg han Israels förtryck på nära håll.

En vanlig dag i höstas slöskrollade Alex Oksanen på Instagram och stötte på ett inlägg som fångade hans uppmärksamhet. Det var organisationen Eyewitness Palestine som gjorde reklam för frivilligarbete vid Västbanken.

Oksanen skickade spontat in en ansökan. Han förväntade sig egentligen inte att bli antagen till uppdraget, men det blev han.

Ett par månader senare befann han sig vid Västbanken, där han plockade oliver.

– Jag var alltså inte där för skyddande närvaro, utan bara för att hjälpa med olivskörden och lära mig om Palestina, säger Oksanen.

Organisationen Eyewitness Palestine har ordnat resor till Västbanken i över 20 år. Syftet är att deltagarna ska få en djupare förståelse för palestiniernas lidande och Israels förtryck – och därmed kunna dela med sig av kunskapen i sina egna kretsar.

Det är alltså ingen livsfarlig resa Oksanen har gjort, utan hans delegation jobbade i säkra områden. Han förklarar att Västbanken delas in i zoner.

– Vi plockade bara oliver i zon A, alltså den zon som officiellt styrs av Palestinska Auktoriteten. Volontärerna som var där för skyddande närvaro jobbade i zon B och C, förklarar Oksanen.

Israeliska armén kan göra vad som helst

Israel styr majoriteten av Västbanken, alltså hör majoriteten av Västbanken till zon C. Områdena som räknas som zon B styrs delvis av Israel, delvis av Palestinska Auktoriteten. Volontärerna i de zonerna är där för att minimera risken för våld och attacker mot palestinierna. Ju fler människor med starkt internationellt skydd, desto mindre är risken att Israel utför storskaliga attacker. I teorin, åtminstone.

– Israels armé IDF bryr sig allt mindre och mindre. Oavsett vad de gör leder det inte till några konsekvenser, säger Oksanen.

IDF kan alltså i praktiken göra vad de vill, också i zon A. Trots det kände Oksanen sig aldrig osäker.

– Faktum är att jag alltid var mer säker än palestinierna, konstaterar han med en axelryckning.

Oksanen träffade många palestinier och hörde om flera av deras berättelser. En av dem som lämnade starkast intryck var en småbarnsmamma. En israelisk bosättning hade slagit fäste helt intill byn hon bodde i, bakom hennes gård. Bosättarna underhöll varandra genom att kasta stenar på henne, hennes barn och deras hus.

– Det var någon som sade att murar aldrig var en grej i Palestina. Nu finns de överallt, för att palestinierna måste skydda sig själva från bosättarna, säger han.

Hade gödsel med sig, anklagades för terrorism

Alex Oksanens volontärgrupp bytte stad varje vecka för att få se så mycket av Västbanken som möjligt. De började resan i Betlehem och reste sedan till staden Tulkarem, byn Farkha och byn Bil’in.

– Det är en väldigt brokig verklighet, säger Oksanen.

En dag stoppades deras bil av palestinska barn vid vägkanten. Barnen varnade dem om att IDF hade satt upp en vägkontroll längre fram, så de tog en omväg hem.

Alla bilarna i deras arbetsgrupp lyckades ändå inte undvika kontrollen, och en palestinsk man blev gripen och misshandlad av soldaterna.

Vad letade IDF-soldaterna efter då? Terrorister, menar Oksanen.

– De sa att de hittade ämnen för att tillverka en bomb i bilen som tillhörde mannen de grep. Ämnet de hittade var gödsel.

Oksanen fortsätter med att förklara att IDF egentligen inte behöver något bevis för att gripa någon.

– De gör som de vill. Det finns ingen auktoritet ovanför IDF som säger åt dem att de inte får göra så här, säger han.

Jobbigast att komma tillbaka till Finland

Det som förvånade Alex Oksanen mest under resan var hur vanlig vardagen i Västbanken var. Han berättar att folk studerade, odlade och gick till butiken. Den enda skillnaden var att det hela tiden låg en spänning i luften, och de vardagliga sysslorna gjordes med vetskapen om att vad som helst kan hända när som helst.

Ändå kändes det inte svårt att vara där.

– Jag och de andra volontärerna delade upplevelsen av kontrasten mellan hur vi kan ha allt, medan de inte har någonting. Det är en förkrossande insikt, säger Oksanen.

Det svåraste var att återvända till Finland och stå ut med människorna här. Oksanen förklarar att det var svårt att inte känna avsky för människor som inte gör någonting eller ens är intresserade av att veta någonting om vad som händer i Palestina.

– Det är ett aktivt val att stänga sina ögon och öron och ignorera vad som sker, säger Oksanen.

Han understryker ändå att det inte är så stor skillnad vad man gör, så länge man gör någonting. Man kan åka till Västbanken, ordna demonstrationer, delta i demonstrationer eller bara hålla sig uppdaterad och informera nära och kära om vad som händer.

Samtidigt förstår Oksanen att ju mer man uttalar sig om något, desto svårare diskussioner tvingas man ha.

Alla har inte samma åsikter

Ett ofta återkommande diskussionsämne för Oksanen är white saviourism. Det är ett begrepp som beskriver hur vita personer ser sig själva som räddare av personer som inte är vita. Det leder ofta till att den ”vita räddaren” får mer uppmärksamhet än själva problemet.

– Det är en jätteviktig diskussion. Hur hjälper vi, vad gör vi? Sätter vi faktiskt det palestinska folkets lidande och röster i centrum? förklarar Oksanen.

Samtidigt understryker han att de här konversationerna inte kan föras om ingen gör någonting.

– Det kan vara obekvämt, men det är en värdefull sorts känsla av obekvämhet. Vi borde alla bli bättre på att våga vara obekväma, säger han.

Vad tycker du att alla finländare borde veta om livet i Palestina?

– Det här gäller egentligen alla folkgrupper som inte är din egen: de är inte en homogen grupp. Alla är inte i samma situation och alla har inte samma åsikter. Folk verkar ha väldigt lätt att komma fram till en slutsats om vad till exempel hela det palestinska folket tycker. Men om man skulle göra en liknande generalisering om finländare skulle vi snabbt konstatera att det finns flera som inte håller med. Det samma gäller i Palestina.