Recension: Studorgs och Didactas spex är briljant och blodigt – men låttexterna saknar krydda

Studentbladets recensent Anna Louhisto var på Studorgs och Didactas andra spexföreställning 2025.

Festsalen på AV-teatern på Annegatan är fullsatt när Studorgs och Didactas första officiella spex tillsammans visas upp för andra gången.

Spexet Blod, bubbel och baklava (eller Sluts i slott eller Livet som nötallergiker) utspelar sig i ett slott i Transylvanien. Med effektfull belysning, en ständigt igångvarande rökmaskin och ett övertygande intronummer störtdyker publiken in i spexets värld av monster och levande döda.

Det gör också slottets besökare: samlingspartisten Max (Oliver Virtanen), kulturproducenten Marina (Julia Långfors) och paret Percival (Nicolas Albäck) och Amadeus (Tam Bui). De har alla trott att de bokat slottet åt sig själva, men det visar sig inte stämma.

Gästerna välkomnas av en mycket blek och kufisk hovmästare (Otto Holländer), som intygar dem om att det finns plats åt alla. 

Det gästerna inte vet är att (tre)dubbelbokningarna inte är ett misstag. Slottets ägare, den karismatiska Greven D (John Sjöberg), har nämligen noga valt ut gästerna som spelbrickor i sin onda plan.

Högljudd backpacker

Käppen i Grevens hjul visar sig vara backpackern Sabrina (Frida Sågfors). Hon dyker upp utan förvarning och vägrar acceptera att det inte finns rum för henne på det stora slottet.

Sågfors roll i spexet är tydligt: Sabrina är högljudd, pratar lite för mycket och har starka åsikter om allt och alla – just sådär som en som rest jorden runt brukar uppföra sig. Ändå är det hon som lyckas vända upp och ner på grevens planer och rädda slottets gäster.

Stundvis pratar Sågfors så snabbt att jag förundras över att hon inte snubblar på orden. Det passar ändå väl in på hennes roll, som mest påminner om en Duracellkanin.

Dynamiska duor

Spexet är fullspäckat av duor av många olika slag. Publiken får ta del av en hel del olika personkemier, vissa mer intressanta än andra.

Virtanen och Långfors i rollerna som Max och Marina porträtterar totala motsatser på flera nivåer. Max är en nepobaby som lever i tron om att han har åstadkommit något stort, medan Marina har knegat sig upp till titeln som känd kulturproducent, och nu bara vill ha lite semester.

Förutom de självklara oöverenskommelserna om regeringens kulturnedskärningar lyckas Virtanen och Långfors också skapa övriga klyftor mellan karaktärerna. Max är neurotisk och barnslig, medan Marina är kall och bitter. 

”Tänk att ni ännu inte fattat hur lika varandra ni är”, säger Greven åt Max och Marina i en scen. 

Med tanke på Grevens plan att förtära och plåga dem alla kanske han säger det för att hälla bensin på elden, men jag saknade ändå en större försoning karaktärerna emellan. Eller kanske bara en tydligare personlig utveckling för både Marina och Max, som mot slutet av spexet känns lite platta. 

En duo som däremot utvecklas rejält under pjäsens gång är Percival och Amadeus, som spelas av Nicolas Albäck och Tam Bui. Paret ska fira sin 35:e årsdag, men Greven rör om i grytan genom att både flörta skamlöst med Amadeus och retas med Percival, som fortfarande inte berättat till sin mamma att han är homosexuell.

Karaktärerna och deras förhållande har en ständig utveckling genom pjäsens gång. Dessutom har Albäck och Bui en otrolig kemi sinsemellan, vilket gör sig till nytta såväl i manus som i omstarterna. 

Finlands Frank-N-Furter

Spexets stora stjärna var ändå John Sjöberg i rollen som Greven D. Salen fylldes av jubel så fort Sjöberg gjorde sin första entré på scenen, innan han ens hunnit säga någonting. Fisknätsstrumpbyxorna, de höga klackarna, de mörksminkade ögonen och Sjöbergs otroliga karisma – åtminstone underskriven föll pladask.

Greven som karaktär var överdriven på alla sätt: rörelserna, talesättet, reaktionerna, sexualiteten, skrattet. Han påminner om Frank-N-Furter från Rocky Horror Picture Show – på bästa möjliga sätt.

Ännu bättre blir det då publiken har värmt upp sig och ropar omstarter. Sjöberg nappar på både sina egna och andras omstarter med en skicklighet som skulle ta vilken standup-scen som helst med storm.

Också Otto Holländer i rollen som hovmästare briljerar med omstarterna. Han lyckas göra en karaktär som på papper känns lite endimensionell till ett humoristiskt dragplåster i varenda scen.

Kraftig koreografi, men sångtexterna höll inte måttet

I allmänhet kändes Blod, bubbel och baklava som en mycket väluttänkt helhet. Det märks att produktionen har varit större än någonsin: sminket och kostymerna känns koordinerade och scenografin är fantastisk.

Låttemat ”Lady Gaga” var en succé. Skådespelarnas inlevelse drar med publiken i nästan varje sång och bandet spelar som att de aldrig gjort något annat.

Sångtexterna saknade däremot stundvis den finurlighet som tidigare har varit utmärkande för Studorgs spex. Men det som saknas i klyftiga strofer balanseras ut av den fantastiska koreografin. 

I låten Slå på käften imponerar ensemblen med Frida Sågfors i spetsen extra mycket. Under låtens gång slås ensemblen ut av varandras och Sågfors dansrörelser, tills Sågfors är den enda som står kvar på scenen. På så sätt för koreografin berättelsen framåt.

Ensemblen förtjänar dessutom en extra hyllning. Varje ensembleroll har en egen personlighet, och de personligheterna syns vare sig karaktärerna är med i en scen eller bara möblerar om scenografin. De är med på hugget mest hela tiden, och det är en fröjd att se.

Blod, bubbel och baklava (eller Sluts i slott eller Livet som nötallergiker)

• Studorgs och Didactas spex 2025
• Föreställningar 16.11, 19.11, 28.11, 29.11, 30.11 på AV-teatern i Helsingfors
• Regissör: Nea Hokkanen
• Producent: Peppilotta Otranen
• Kurator: Elisabeth Tiila
• Manusansvarig: Otto Holländer, Robert Lindlöf
• Bandchef: Emma Kimpimäki
• Teknikchef: Niklas Rahola, Meea Kemppainen
• Scenografi: Julia Långfors
• Koreografi: John Sjöberg
• Smink- och kostymansvarig: Laura Setälä
• Sångchef: Jenna Liljelund
• Backstage manager: Nelli Varjovaara
• Meme-ansvarig: Oliver Virtanen
• Bullateamsansvariga: Felix Enestam och Venla Klockars
• I rollerna: John Sjöberg (Greven D), Otto Holländer (Hovmästaren), Frida Sågfors (Sabrina), Oliver Virtanen (Max), Julia Långfors (Marina), Nicolas Albäck (Percival), Tam Bui (Amadeus)
• Ensemble: Anna Olander, Bianca Huhtamäki, Gabriella Sjöblom, Vilja Kuorikoski, Annika Vesterinen