Runeberg var en sann student 

Skulle vår nationalskald studera idag så skulle han leva på snabbnudlar, springa på lönnkrogarna i Åbo, diskutera de senaste världshändelserna med ett stop öl i handen och till slut lämna krogen tillsammans med ett kvinnligt sällskap.

O tid av guld, o liv blott tänt
för nöjet och behagen, 
då man är ung och är student,
och har fullt upp för dagen, 
och ingen annan sorg försökt, 
än att mustaschen växa trögt. 

Johan Ludvig Runeberg skildrar studielivet i diktsamlingen Fänrik Ståls sägner

Den 5 oktober 1822 skrev J.H Avellan, rektor för det kejserliga universitet i Åbo, in Johan Ludvig Runebergs namn i universitetets matrikel. 

Den artonårige Runeberg hade tilldelats en ansenlig summa pengar av familj och släkt, så att han skulle ha råd med livets väsentligheter i sin nya hemstad. Precis som dagens förstaårsstuderande från Jeppis vid Åbo Akademi slösade han bort sina pengar omedelbart. 

”Med denna rikedom började jag gladt min bana och fortsatte den till dess jag alltför snart vid inventering af min cassa fann mig äga qvar blott en sedel af 50 kopeks värde”. Vår kära nationalskald gav aldrig en mer utförlig förklaring av händelserna. Däremot ryktas det om att han använde sin sista sedel för att köpa bakelser som tröst. 

Historikerna har inte riktigt lyckats sätta fingret på hur han slarvade bort en summa pengar som motsvarade flera månaders levnadskostnader. Men det som man kan konstatera är att gulisveckan i Åbo helt klart gick vilt till även i början av 1800-talet.I brist på FPA tjänster fick Runeberg snabbt hitta alternativa lösningar, och lösning kom i form av en hederlig dos finlandssvensk nepotism.

Han fick anställning som privatlärare för filosofiprofessor Anders Lagus döttrar. Till saken hörde att Lagus, precis som Runeberg, hörde till den Tengströmska släktklanen. Som tack för att Lagus räddat honom från finansiellt fördärv inledde Runeberg en kärleksaffär med professorns dotter Mina.

Snabbnudlar, Saarijärvis moar och nepotism

Den första studietiden var inte helt lätt för Runeberg, lönen från privatlektionerna var ingenting att skryta med. Han fick nöja sig med 1800-talets version av snabbnudlar, potatis stekt i askan i hans kakelugn och en bit salt fisk på sidan om. Kaffe hade Runeberg sällan råd med, något som han högljutt beklagade sig över. 

Vår blivande nationalskald var i ett skede nära att avbryta sina studier, han kom nämligen på kant med en professor Fattenborg. Professorn gav upprepade gånger det lägsta möjliga vitsordet till Runeberg, trots att han tydligt och klart klarade sig bättre än sina klasskamrater. 

Egentligen handlade det hela inte om Runeberg, utan snarare om hans släkting och beskyddare, ärkebiskop Jacob Tengström. Fattenborg var trött på dennes politik och nepotism, och tyckte antagligen att Runeberg redan fått tillräckligt med skjuts i livet. Tengström var redan från början en kontroversiell person på grund av sin ryskvänliga politik.

 Det var ändå de ekonomiska bekymren som, om än tillfälligt, drev bort Runeberg från Åbo. Åren 1824-1825 jobbade han som privatlärare hos kronofogden P.G Danielson i Saarijärvi och kaptenen E.G af Enehjelm i Ruovesi. 

Arbetet gav välbehövligt klirr i kassan och det vackra men ödsliga insjölandskapet blev senare källan för mycket poetisk inspiration. Vistelsen på landet förgylldes av en tillfällig förlovning med ”saarijärvibruden” Maria Nygrén.

Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
grävde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!

Examen i sista minuten

Efter Saarijärvi återvände Runeberg till Åbo och studierna. Han kämpade tillsammans med sina goda studiekamrater Johan Wilhelm Snellman och Johan Nervander, med att bli klara med studierna i tid. Alla tre skulle med tiden skriva in sina namn i de finländska historieböckerna. 

Påhejad av den ytterst begåvade Nervander promoverades Runeberg 1827. I äkta studentikos anda undanstökades de två sista tentamina i sista minuten, nämligen dagen före den officiella promotionen. Två månader senare brann Åbo ner och universitet flyttades följaktligen till Helsingfors. 

Runebergs akademiska karriär fortsatte i den nya huvudstaden, han gifte sig med Fredrika Tengström 1828, blev docent i vältalighet 1830 och var med och grundade det kända lördagssällskapet samma år. 

Många år senare skrev den då vida kända och mycket beundrade Runeberg dikten Vårt land. Den tonsattes av Fredrik Pacius och sjöngs för första gången av studerande vid Helsingfors universitet den 13 maj 1848. Sången uppfördes på Gumtäkts äng, ett område som idag passande nog ligger bredvid Gumtäkts camps samt åtskilliga studentbostäder.

Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men av den flöt intet bort av brodden.
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen.
Hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld, och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä, och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Och hans maka föll på knä och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Men med glädje sade hon till gubben:
Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran;
nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan,
och att baka bröd av råg allena.

Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet
ty förfrusen är vår grannes åker.