Hoppa till innehåll

Krönika: Frågan om framtiden

Vi har sett att det vi anser vara det västerländska samhällssystemet blivit ifrågasatt. Inte bara bortom våra gränser utan också allt aktivare inom dem.

Under förra årets självständighetsdag var en diskussion väldigt central för många samlade. Detta gällde frågan om den oroliga värld vi nu befinner oss i.

Utan tvivel har sekelskiftet fört med sig många förändringar. Förändringar som varit en chock för många. Risto Penttilä, en långvarig expert i internationell politik, kommenterade till Helsingin Sanomat att skiftet i internationella relationer är bestående och måste handskas som sådan. En insikt som är väldigt viktig för de som en dag kommer att ta sig an framtidens bördor. 

Historiens slut – eller så inte

För de som är mindre väl insatta i diskussioner om politisk filosofi så handlar ”historiens slut” om tanken att människans samhälleliga och politiska utveckling någon gång kommer att nå sin ändpunkt.

Den mest välkända tanken om historiens slut kommer från den amerikanska filosofen Francis Fukuyama vid slutet av kalla kriget. Efter både fascismens och kommunismens undergång skulle inte den liberala demokratin stöta på andra hinder för att bli mänsklighetens slutgiltiga politiska system. Medvetet eller inte så har detta sätt att se på världen präglat våra politiska och samhälleliga antaganden i västvärlden.

Sanningen är såklart att historiens slut inte nåddes vare sig 1806 eller 1992. Utöver det har historiens återkomst förklarats i flertal böcker sen början av sekelskiftet och av Fukuyama själv, som påpekat att hans tankar möjligen varit missgivna.

Vi har sett att det vi anser vara det västerländska samhällssystemet blivit ifrågasatt. Inte bara bortom våra gränser utan också allt aktivare inom dem. Inget av det här har såklart kommit ur intet. Konflikter, nya och gamla, har pågått oavbrutna. De har påverkat oss på många sätt vare sig vi uppmärksammat det eller inte. Gradvisa förändringar är naturligtvis svåra att lägga märke till.

”Spelets regler har förändrats”

Varför är denna fråga om historiens slut eller snarare dess eviga rörelse så central till det hela? Det är för att vi tagit för givet den värld och samhällsordning som rått. Vi har bemött problem med tron att de bara är tillfälliga hinder på vägen mot ett förutbestämt mål. Vi stagnerar i vårt tänkande och låter inte oss själva betrakta vår position i relation till varken det framtida eller det förflutna.

Penttilä anser att Finland måste hitta sitt ställe i den nya världsordningen och acceptera att ”spelets regler har förändrats”. Det kräver ny insikt i hur vi betraktar utmaningar och verktygen vi använder. Svårt är det såklart, speciellt för de beslutfattare som styr och ställer av gammal vana. Men det betyder inte att vi som kommande generationer måste hålla oss till samma former.

Jag vill hänvisa till antikens Rom gällande ämnet. När den grekiska falangen inte var rätt verktyg för romarnas utmaningar så antog de nya formationer för att nå segrar.  Jag ger inga svar på vad framtiden bär med sig. Men om något anses vara oundvikligt kommer man aldrig att ta stegen som krävs för det ska uppfyllas.

Vad tycker du?