En helt vanlig halvmulen, blåsig och våt dag på min utbytesort: Cork, Irland. Jag sitter för tillfället helt ensam på en av mina många favoritpubar tolv på förmiddagen med en het whisky i handen (föreläsningarna tog slut förra veckan). Dagens mulna väderförhållanden och pubens sublima hemtrevnad är båda lika karaktäristiska för Irland, men står samtidigt i stark kontrast till varandra. Kanske är det just kontrasterna som gör Irland så fascinerande.
Efter en snart fyra månaders lång vistelse kan jag konstatera att detta är ett land där man stundvis vaggas in i ett tryggt, närmast pittoreskt mys, för att stundvis istället piskas i ansiktet med intryck av dess skuggsidor. Att reflektera över ett främmande samhälles ljus- och skuggsidor känns onekligen fel med tanke på mina begränsade erfarenheter av dess komplexitet, och särskilt när jag själv har privilegiet att sitta i allsköns bekvämlighet invid favoritpubens sprakande brasa. Ändå är det just här, i pubens sekelgamla dunkel som inspirationen kommer till mig, där mitt Irland öppnas upp. Nedan följer några spontana och strödda reflektioner över den gångna hösten – om det Irland vars yta jag har fått skrapa.
När utbytesstudier flera år tillbaka kom på tal i min årskurs var jag länge övertygad om att sådant var irrelevant för mig; jag trivdes och utmanades tillräckligt i Helsingfors, tänkte jag. Ändå molade en av morsans klassiska utsagor från barndomen i bakhuvudet: ”är du säker på att du inte kommer ångra dig?”.
På gränsen mellan utbytets göra och icke-göra tog jag slutligen chansen på det förstnämnda, men ställde samtidigt klara krav; utbytesdestinationen skulle, jämfört med hemmaplan, vara någorlunda bekant men samtidigt tillräckligt annorlunda. Med tanke på dessa krav visade sig Irland vara det perfekta valet.
Imperialismens skugga hänger obestridligen tung
Att konstant söka paralleller mellan en främmande kontext och sitt eget hemland medför givetvis risk för styrda tolkningar och överdrivna förenklingar. Däremot är ju allehanda jämföranden lite av en yrkesskada för historikern, och en vana jag inte kunnat motstå under hösten. När Irland ställs bredvid Finland tycker man sig se flera betydande likheter, i synnerhet vad gäller ländernas befolkningsmängd, unga självständighet och upplevelsen som perifera europeiska småstater.
Därtill ser man klara likheter i hur bägge länders småstatsidentitet är förankrad i en förflutenhetsbild med stark närvaro i offentligheten. Historiskt problematiska förhållanden till närmaste stormakt är centrala både i Finlands och Irlands nationella självbilder, med den markanta skillnaden att den sistnämnda bär på arvet som de facto tidigare koloni.
Irlands relation till Storbritannien är givetvis mera nyanserad än den bild som landets mest hårdnackade nationalister (och mången småberusad samtalspartner) basunerar ut än idag, men imperialismens skugga hänger obestridligen tung från landets otaliga monument. Särskilt slående är hur detta arv inte enbart kultiveras, utan även mycket konkret mobiliseras på bred dagspolitisk front.
Talande nog har ju Irland redan länge utmärkt sig som en av Palestinas främsta vänner i Europa, och inte ens republikens president skyr sig för att framträda i offentligheten iklädd Palestinsk keffiyeh. Förtryck är ett ord med större moralisk tyngd i den irländska politiska vokabulären.
”Inte en vacker stad, men en stad med vackra platser”
Dagens södra Finland särskiljer sig inte nämnvärt jämfört med Irland vad gäller höstklimat, men däremot slås man av den nästan årslånga grönskan här. Från Corks centrala utkikspunkter utbreder sig friskt gröna fält i blickfånget sent inpå hösten, och lite som i mina egna österbottniska hemtrakter kryper landsbygden hela vägen in på stadsgränserna. Detta trots att Cork skämtsamt kunde beskrivas som Irlands Åbo, både vad gäller befolkningsmängd och förhållande till huvudstaden (om vilket gatukonst med sloganen ”End Dublin rule in Cork” skvallrar).
Som en av mina föreläsare kärnfullt summerade är Cork ”inte en vacker stad, men en stad med vackra platser”. Till det mest uppenbart vackra hör utan vidare University College Corks campus, som framstår som en parallell till grannlandets viktorianska universitetsmiljöer. Ett annat visuellt slående inslag är de mäktiga kyrkorna och katedralerna, vilka i likhet med pubarna verkar finnas bakom varje större gatuhörn.
Samtidigt som kyrkorna tornar upp ur stadsbilden är de föga besökta i dagens läge, vilket vittnar om en i högsta grad pågående sekulariseringsprocess. Den värdekonservativa religiositeten verkar däremot endast motvilligt släppa sitt historiskt hårda grepp om det irländska samhället, vilket framkommer tydligt i landets hackiga och relativt nyliga framåtskridanden i frågan om aborträttigheter.
Häri ligger kanske Irlands samhälleliga dynamik som en motpolernas arena; under samma korta stadspromenad kan man bokstavligen passera olika ställningstagande för Palestina, för sexuell frihet eller mot abort som alla tävlar om synlighet i samma kvarter. På ett historiskt plan konkretiseras Irlands motsägelsefulla inslag kanske som tydligast i dess republikanska frihetskamp, som i sina många olika historiska former har erbjudit gemensam, om än tidvis också hätskt omstridd, mark för nationalistiska, marxistiska, och religiöst värdekonservativa tendenser.
Irland är humanistens och statsvetarens smörgåsbord
Corks urbana landskap öppnar även upp för andra reflektioner när dess mera alldagliga arkitektoniska element begrundas. Skyskrapor är så gott som obefintliga runtom i Irland, och t.ex. Corks höghus kan betraktas som sådana enbart i bred bemärkelse. Irland för nämligen en restriktiv policy mot höga husbyggen landet runtom, vilket har resulterat i säregna och minst sagt varierade stadsbilder.
Här trängs gamla grådaskiga rappade stenhus i två-tre våningar med tämligen karaktärslösa moderna nybyggen. Eventuella negativa ordalag till trots finner man en tilltalande grovhuggenhet i detta arkitektoniska kaos, som är så karaktäristiskt för stötvis framväxande städer såsom Cork. Med tiden tycker man sig t.o.m. börja förstå den melankoliska romantiken i The Pogues version av Dirty Old Town.
Den utomstående betraktaren stannar däremot snabbt i idealiserande tankespår när hon konfronteras av den utbredda och synliga hemlösheten, som enligt många Irländare tillåts fortgå genom de irländska beslutsmakarnas aversion för höga nybyggen. Rötterna till Irlands socialpolitiska misslyckanden går förstås djupare än vad en fyra månader lång vistelse tillåter en att greppa.
Däremot kan jag inte låta bli att ponera vilket samband som kan tänkas finnas mellan landets fortgående sociala problem, nyliberala inslag och starkt amerikaniserade tendenser. Oavsett erbjuder konfrontationen med Irlands problem tillnyktrande visioner av hur saker och ting kan bli, då ett lands styre konsekvent skyr sig för att främja starka sociala skyddsnät och därtill snålar med välfärden.
Jag hoppas att dessa strödda reflektioner lyckas väcka intresse för Irland, både som resmål, studieobjekt och utbytesdestination. Ni ska inte heller låta er luras av mina stundvis dystra ordalag; Irland är ett övervägande inbjudande, dynamiskt och på många sätt vackert land, vars styrkor bl.a. ligger i dess rika kulturarv, levande historia, utmärkta öl och, inte minst, i dess välkomnande och språksamt bevandrade befolkning. För allehanda humanister och samhällsvetare torde Irland framstå som något av ett smörgåsbord.
Sláinte!