Jag var och tittade på Lucias kröning. Som den sista att få komma in i kyrkan fick jag också den sämsta platsen – längst bak i ett hörn, med en stolpe framför.
Det var ändå inte stolpen som skymde sikten. Det var alla telefoner i luften. Och eftersom alla andra stod där och fotograferade innebar det att jag inte kunde göra det. För det sku sett för dumt ut med havet av telefoner och en suddig pyttelucia i bakgrunden. Vad skulle jag ha gjort med en sån bild?
Och vad skulle jag förresten ha gjort med bilderna jag tagit om jag suttit längst fram?
Jag har funderat lite på det här med att ta bilder och varför vi gör det. Att dela allt man gör på sociala medier börjar kännas ur tiden, men att ta hundra bilder på det – “livet” – är lika levande som någonsin förr (under smarttelefontiden).
Jag har en kompis som jobbar som säkerhetsvakt på en teater. Hennes främsta uppgift är inte att stoppa bråk, utan att hindra publiken från att fotografera under föreställningarna. Vilket många gör. Jag tänker mig att de som sitter och tar bilder på teatern knappast filmar föreställningen för att sedan sälja idéerna eller något i den stilen. Det handlar nog om att de vill minnas. På samma sätt som vi vill minnas luciakröningen, konserter, den där pastamiddagen, eller gången vi såg Mona Lisa.
Att minnas handlar liksom inte om att vara närvarande i stunden, utan om att dokumentera den. Vi är så upptagna med att föreviga att närvaron kommer i andra hand. Kanske borde vi uppdatera språket: från “minnesvärt” och “sevärt” till “fotovärt” – eller snarare “ta hundra bilder-värt”.
Vad gör vi egentligen med tolv identiska bilder av Mona Lisa, 32 på systern i studentmössan, och 167 från den där båtfärden? Inte hjälper det mitt minne i varje fall.
För när man mot förmodan skulle vilja hitta en specifik bild i efterhand, då är det nästan omöjligt. Den har drunknat bland tusentals andra. Kanske behöver vi också modernisera språket här: det är inte längre en nål i en höstack, utan den där ena snygga bilden i fotogalleriet.
Kanske är det just jakten på perfektion som driver oss. Inget är värre än en förälder som ska fotografera en och så tar de EN ENDA BILD. Man säger till på skarpen, och då kanske de tar två, tre till – alla lika misslyckade, med blinkningar eller så.
Problemet är inte de få bilderna. Det är att vi inte får blinka. Verkligheten får inte synas.
Det är så vi minns idag. Genom bilder och att idealisera. Och bästa sätt att vara säker på att få den ideala bilden (minnet) är att ta hundra.
Själv är jag långt ifrån att vara ett gott exempel. Så fort något är lite extra fint vill jag fånga det från bästa vinkel. Men hur skulle det vara, nu när det blir jul, att ta lite färre bilder på pepparkaksbakning och granar, och kanske istället försöka vara där på riktigt, med varandra.
Gör vi det, tror jag att vi både hittar mer av det vi verkligen vill minnas, och dessutom slipper vi bilderna som bara tar upp plats och höjer energiförbrukningen skyarna när de lagras i molnet.
Kanske det blir årets nyårslöfte: att de där bilderna vi trots allt inte kan låta bli att ta, dem får vi blinka på.