Studentbladet, 24 april 1917: Finlands ödestimma

Inför det, som nu timar, kan man icke tillbakahålla reflexionen, att historiens gudinna driver ett blodigt gyckel med den väst- och östeuropeisk-asiatisk-amerikanska alliansen. Den idé, som ententen i snart tre år kämpat för, nämligen de små nationernas frihet, håller nu på att förverkligas i en ordning, som knappast torde varit förutsatt eller avsedd, eftersom den ju hade kunnat genomföras till full belåtenhet även utan blodsutgjutelse. England har åter sitt irländska problem på dagordningen, ett självständigt Polen är sedan någon tid icke längre en utopi, utan en realitet, fullt ut så god som de flesta i denna oberäkneliga värld, och med tsardömets fall randades frihetens dag för de många andra större och mindre folk, vilka av den storryska imperialismen under århundraden motats in i det brokiga världsväldet, vars enda sammanhållande kraft var en hänsynslös militarism.

För många nationer har ödestimman slagit, vi själva stå inför den. Att den skulle komma under den väldiga uppgörelsen, därom ha vi varit djupt och fast övertygade. Även om den ryska statsvälvningen fann oss överrumplade och oförberedda, har den dock icke förmått rubba vår ställning, utan tvärtom något förskjutit denna i gynnsam riktning.

Det måste nämligen stärka vår position, att vi nu kunna föra kampen för Finlands självständighet fullt lojalt inför offentligheten. Vi hava vunnit en betydande fördel, i det att vårt krav kan grundas på det av ryssarna själva uppgjorda programmet. Icke Finlands, utan Rysslands folk har ryckt undan den vacklande grundvalen för en olycklig union. Därmed har en situation inträtt, som måste berättiga oss att taga vårt öde i våra egna händer. Ty varken en interimistisk regering, en konstituerande nationalförsamling eller en framtida republikansk styrelse i Ryssland äger laglig rätt att avgöra Finlands livsfrågor. Om den ryska styrelsen för dagen sökt återknyta det avslitna föreningsbandet, så har det skett av egen maktfullkomlighet, den vi icke behöver godkänna.

Med hänsyn till frågans rättsliga sida borde intet tvivel kunna råda. Men även om mycken lärdom skulle leda somliga av lagarnas uttolkare till ett förnekande av självständighetskravets laglighet, vore detta utan betydelse för frågan om dess berättigande. För så visst som folkens liv icke är slumpens lek allenast, lika litet får Finlands framtid göras beroende av en juridisk tolkningsfråga. Ty kravet på Finlands självständighet i förhållandet till den östra grannen har starka rötter, som sträcka sig djupt ned i framfarna ödens bloddränkta jordmån.

Vad har väl vårt lands historia varit alltsedan den blodiga morgonen i helge Eriks dagar ända till den svärdstid, under vilken, liksom i förbigående, också det nya Finland yxas till. Svaret är lika enkelt som betydelsefullt: en oavbruten kamp emot östern, en ständig strid för västerländsk religion, bildning, rätt och lag. Ju mera hotad ställningen blev under stridens växlingar, desto bestämdare konturer antog den stora uppgiften i folkets medvetande. Och konsekvenserna av 1809 har icke varit ägnade att plåna ut de skarpa linjerna. Tvärtom har det gångna seklet utgjort den bästa jordmån, vari självständighetstanken kunnat gro och spira. Det som varit orimligt och brottsligt i hertig Johans, kejsarinnan Elisabets och Anjalamännens dagar, ter sig i detta nu såsom det enda riktiga och möjliga: framtidens Finland bör byggas på den politiska självständighetens grund. Är icke å ena sidan självständighetstankens misslyckande under svenska tiden till följd av folkets obenägenhet att omfatta den och å andra sidan dess spontana framträdande i våra dagar inom de vidaste lager av vårt folk det bästa beviset för att vår samhörighet med västern är en av nations till fullo uppskattat realitet.

Vill man – vilket är det enda riktiga – vid avgörandet av folkets framtid taga hänsyn till dess egen uppfattning av sin politiska och kulturella mission, kommer man otvivelaktigt till insikt därom, att politisk självständighet är ett berättigat krav. Men även om man anlägger en mindre ideell, mera realpolitisk synpunkt, och endast mot varandra väger fördelarna och olägenheterna av ett fortsatt samliv med ett demokratiskt Ryssland blir resultatet detsamma. För envar, som icke låtit sig förvilla av tidens klingande fraser, måste ett sådant framtidsperspektiv te sig föga avundsvärt. Ty allom bekant är ju, att demokratien ingalunda utesluter vare sig nationalistisk förtryckspolitik eller imperialism. Detta kunde belysas med många exempel, men jag nöjer mig med de närmast tillhands liggande. Det republikanska Frankrike nedbröt de sista resterna av den självstyrelse, som enväldet låtit bestå i det erövrade gamla tyska rikslandet Elsass, och möjliggjorde därigenom den under 1800-talet snabbt skeende förfranskningen. Och ingen finnes väl, som tvivlar på, att den tredje franska republiken, likasom för övrigt sedan slutet av 90-talet den stora unionen på andra sidan havet, fört en alltigenom imperialistisk politik. Vi ha ingen borgen för att den ryska demokratien skulle inslå en annan riktning än de beundrande förebilderna. Och i så fall komme Finland att vi sidan av – och i vägen för – en livskraftig nationalistisk stat åtnjuta en mycket problematisk säkerhet. Den, som knappt hunnit rädda sig under tsarismens godtycke, borde akta sig för den radikala demokratiens nyckfullhet.

Det finnes endast en räddning: politisk självständighet. Lyckas det oss att grundlägga den, ha vi blivit Finlands forntid trogna och på samma gång tryggat dess framtid. Nu är ögonblicket kommet för planens förverkligande, ty nu kan kravet framställas på fullt laglig väg. Det släkte som hör framtiden till, vågar hoppas, att folkets ombud icke låta sig förskräckas av ansvarets tyngd, utan, värmda av en uppgift, större och skönare än någon, som det förunnats tidigare generationer att lösa, för alla tider lägga en fast grund för folkets strävan emot mål, som det själv förelagt sig. Försummas tillfället denna gång, kan skadan bliva obotlig. Men vi kan försäkra, att vi dock icke ämna uppgiva kampen, innan vi lyckats frigöra ur sitt tvång den blomning, som än är sluten i sin knopp.

Artikeln är skriven av Bruno Lesch den 24 april 1917, han var professor i historia och statsvetenskap samt senare rektor för Svenska Handelshögskolan