“Jag kastade mig in i elden, i honom, och lät mig själv brinna.”
Med dessa ord fångas essensen av den senaste besattheten på “Booktok”: Ett hov av taggar och rosor (2015) som är den första boken i Sarah J. Maas senaste bokserie. Med ett löfte om erotik och action har Maas saga har dragit till sig en enorm läsarskara. “ACOTAR” som den kallas av sina fans, har exploderat i popularitet under de senaste åren. Ja, till och med män läser den! Vad är det som gör ACOTAR-serien så oerhört populär? Varför dras kvinnor till romance och toxiska alfahanar?
Ett hov av taggar och rosor(och dess uppföljare) kan både läsas som en kamp för frihet och en kamp för kärleken. Maas orädda, viljestarka hjältinnas, Feyres, liv är präglat av fattigdom och hon jagar för att hålla sin(helt odugliga och passiva) familj vid liv. När hon dödar en varg (ovetande om att det är en mäktig fe) rubbas hela hennes existens. Ett uråldrigt avtal kräver att Feyre ska följa med den sexiga och mäktiga fen Tamlin till andra sidan muren, bort från människoriket till en farlig värld där magi regerar och där hon är bunden att stanna för alltid.
Berättelsen är lättillgänglig, utmärk för kvällsläsning. Feyres äventyr följer en välbekant struktur inom romance-genren. Författaren och litteraturvetaren Merete Mazzarella sammanfattar den älskade uppbyggnaden med tre punkter:
1. Två karaktärer möts i början av berättelsen och de kommer inte överens.
2. Långsamt uppstår känslor mellan dem men vägen till kärlek är kantad av motgångar.
3. I det obligatoriska lyckliga slutet blir de ett par och lever lyckligt vidare. Maas är inte rädd för att använda sig av romance arketyper, av vilka den uppenbaraste parallellen är (spoiler alert!) skönheten och odjuret. Det är ofta svårt att leva in sig i bokens värld på grund av Maas platta språk och den outvecklade miljön. Ibland känns handlingen till och med orealistisk, även för “romantasy”. Så vad är egentligen poängen med att läsa en medelmåttig bok, speciellt då man redan vet hur det kommer att sluta?
Romance som eskapism
Det handlar om känslor! Mazzarella beskriver hur majoriteten av romance-läsare, särskilt hemmafruar i USA under den senare halvan av 1900-talet, söker trygghet och eskapism från vardagen i romance-litteraturen. Därför kan det kännas naturligt att välja en bok där ett lyckligt slut är garanterat. Men! Läsaren tvingas ändå suga på karamellen ända tills slutet.
För att kunna njuta av Ett hov av taggar och rosor måste man överge det som ofta anses vara konventionellt viktigt i en bra bok, som ett gott språk och välutvecklade karaktärer. Man måste ge in och låta sig förtrollas av magi och muskulösa fantasivarelser. Maas låter en inte glömma att det är romance man läser och beskriver omsorgsfullt den erotiska laddningen mellan karaktärerna, deras blickar och spänningen. Feyres kärlek till Tamlin är som starkast när han inte är närvarande, då en gemensam framtid verkar omöjlig. Mazzarella anser att det är just denna analys av känslor som intresserar läsarna, och jag håller med. Det är Feyres desperata försök att förstå sig på hennes kärleksobjekt och världen omkring henne som får mig att bläddra vidare.
Även om Ett hov av taggar och rosor och dess uppföljare Ett hov av dimma och vrede erbjuder rikligt med skamlös njutning och lyckliga slut, saknas det inte mörkare inslag. Kärleken i serien är inte alltid barmhärtig – den är också livsfarlig, toxisk och komplex. På många sätt liknar Ett hov av taggar och rosor Twilight och annan ungdomslitteratur genom sin behandling av den litterära tropen ”farlig kärlek”. I Twilight är Edwards törst efter Bellas blod så stark att han flera gånger är nära att döda henne.
Jan ann Kreytz beskriver den moderna romance hjälten som “ofta politiskt inkorrekt […] Han har beskrivits på olika sätt som djävul, demon, tiger, hök, pirat, bandit, potentat, jägare, krigare.” Detta stämmer väl in på Feyres två hjältar, Tamlin och Rhysand. De är inte bara djuriska och beskyddande – deras längtan efter att äga Feyre genomsyrar allt de gör. Deras åtrå är så intensiv och överväldigande att den ibland hotar att sluka henne.
Amerikanska ”bodice rippers” och så kallat tantsnusk – de pocketböcker som förr alltid fanns vid kassorna i S-market – berör ofta teman där hjältinnorna på något sätt underkastas en mans åtrå. Mazzarella reflekterar över denna förekomst av sexuellt våld och förbjuden lust inom romance-genren. I verkliga livet kan sex vara förknippat med skam och stigma, en erotisk fantasi om underkastelse kan vara ett sätt att kringå dessa känslor. Då kläderna rivs av kvinnan i Bodice Rippers hinner hjältinnan inte tänka, hon kan enbart njuta och låta kläderna falla till marken.
Sara Enholm Hiem skriver om hur hon själv dras till melodraman i sin bok Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka: “Fantasin om att tas i bruk. Att bli hänryckt, behandlad som en kvinna […] Känslan av att vara ett kön, en kropp i bikini – både avsky och att njuta av det. Det sunkigt sköna i att vara ett objekt, en åtråvärd kropp som inte behöver ta ansvar.” Kärlek och åtrå är något som händer åt Feyre; hon får äntligen släppa kontrollen, och det med någon som verkligen bryr sig om henne. Efter åratal av att ha satt andras behov före sina egna är detta precis vad hon behöver. Det förstår hennes hjältar, trots att hon aldrig har sagt det till dem.
Kontroverser kring erotik och etik i ungdomslitteraturen
Den här typen av skildringar av kärlek och sexualitet har inte bara fascinerat läsare, utan också väckt kritik, särskilt när dessa böcker riktas mot unga och formbara läsare. ACOTAR-serien hittas ofta i barn- och ungdomsavdelningen eftersom den klassificeras som “YA”, en engelsk benämning på skönlitteratur för tonåringar. Kritiken har motiverats med att böckerna kan vara ”förvirrande” för unga, eftersom de tar upp tabubelagda och mogna teman.
Även jag fann mig själv (pinsamt nog) gå fram till kassan på Akademen när jag såg ACOTAR-serien placerad bland barnböckerna och ifrågasatte om de var medvetna om innehållets grafiska och toxiska natur. Böckerna publicerades ursprungligen som ”new adult-litteratur”, vilket riktar sig till ”nya vuxna” i 20-årsåldern och äldre. Eftersom försäljningen inte nådde förväntningarna gick Maas med på att de även skulle marknadsföras som ”YA”, men endast om det sexuella innehållet fick förbli oförändrat och ocensurerat.
Att romance-böcker anses vara ”skadliga” för unga kvinnor är inget nytt. Mazzarella tar som exempel Gustave Flauberts roman Madame Bovary (1856), som kan tolkas vara en varning om vad som kan hända ifall en kvinna läser för mycket romance; hon blir självupptagen och tappar greppet om verkligheten. Boken slutar med att den självupptagna romance-slukaren, alltså Emma Bovary, begår självmord. Hon dör inte för kärleken utan för att slippa det fördärv hennes liv blivit sedan hon öppnade pärmen i den första romance-boken.
“Hennes tragedi är att hon, som Flaubert formulerade det, inte förmår tro på sådant som inte manifesterade sig så som hon hade tänkt sig det. […] Självupptagenhet som en begränsning är något som Emma långtifrån är ensam om här i världen med i hennes fall betyder det att hon inte förmår se och uppskatta sin mans förälskelse och vardagskärlek som är mycket förmer än romanernas, ja, som kanske är det allra vackraste i den här annars nog mörka boken” skriver Mazzarella.
När jag gick i lågstadiet förbjöd mina föräldrar mig från att läsa The Vampire Diaries av L.J.Smith, samtidens motsvarighet till “vanlig tjej förälskar sig i ett odödligt, sexigt odjur”. De gjorde det med motiveringen att det kunde ge mig en ”felaktig och snedvriden uppfattning om kärlek och relationer.” I regel, förutom när det gäller barn, är vi läsare medvetna om att fantasi-berättelserna vi läser är fantasier.
Utvecklingsromaner tar över romance-genren
Att utforska mörkare teman i litteraturen är viktigt, enligt mig, eftersom det ger utrymme att bearbeta känslor och skapar en känsla av gemenskap i upplevelser som annars kan kännas ensamma. I Ett hov av dimma och vrede börjar den söta kärleken mellan hjältinna och hjälten sakta surna. Läsaren kan lätt sympatisera med den klaustrofobi som Feyre börjar uppleva i sitt förhållande. Simone de Beauvoir skrev att kvinnor är ”dömda till beroende” genom att förlora sig själva i de män de älskar. Kan man förenas med en annan människa utan att förlora sin autonomi? Det är en fråga som både Feyre och läsaren tvingas ställa sig.
Feyre kanske sökte kärlek, men det är sig själv hon finner. Boken kan läsas som att dess egentliga fokus ligger på jaget på Feyre. Att explorationen av jaget ges så mycket utrymme i Ett hov av taggar och rosor speglar in i en växande trend inom romance-genren. Enligt Mazzarella kan man se en stor förändring i tematiken, även om de grundläggande strukturerna kvarstår. Böcker som tidigare skulle ha betraktats som renodlad romance, klassificeras idag ofta som utvecklingsromaner. En rebranding som säkert delvis kan ta ansvar för att bland annat Ett hov av taggar och rosor lockat så många nya läsare till genren.
Mazzarella anser att “bra” film och litteratur har kraften att göra åskådaren mera mottaglig för världen – och för sig själv. Gör Ett hov av taggar och rosor detta? Inte för mig. Men måste romance alltid göra det? Jag har inte hört någon ifrågasätta varför killar läser scifi. Oavsett varför, plockar jag upp nästa bok i serien och sjunker ner i soffan, med inga planer på att resa mig på ett bra tag.
