Låt inte uppgivenhet bli din munkavel 

Jag har förhållit mig något distanserat till det amerikanska valet de senaste månaderna. Inte orkat tänka på det, tala om det. Alla andra har ju knappt gjort annat, varför också jag?

Pushnotifikationerna går heta under natten. Jag vaknar några gånger, läser rubrikerna, och allt eftersom vallokalerna stänger och rösterna räknas börjar jag ana oråd. När jag till slut stiger upp till det obarmhärtiga på skärmen och budskapet sjunker in, sjunker det också i bröstet på mig: Trump omvald.

Jag som lamt förlitat mig på att det nog blir bra till slut. Till och med i USA. För det måste det ju? Eller alltså tydligen inte. En globalpolitisk depression, säger jag till min kurskamrat som svarar att det känns som att nu går jorden under. Det här var sista droppen.

Under föreläsningen läser jag mediernas listor på det som nu står under hot – vilket är ungefär allt som aldrig borde få hotas: Med Trump i vita huset får amerikanerna en president som konsekvent underminerar fria medier, som öppet ifrågasätter klimatvetenskap, kvinnors självbestämmelserätt för sina kroppar, och en politisk riktning som göder splittring istället för samarbete.

Det är inga småsaker. Det som förvånar mig är inte att det finns människor som Trump, utan att en som han kan få tillräckligt stöd och förtroende för att sätta sig tillrätta som, kanske, världens mäktigaste person.

Min första känsla är uppgivenhet. Men vid en omvärdering inser jag att det är den värsta reaktionen av alla. För det gäller att inte ge upp. Nu menar jag inte att kapitolium ska stormas och det ska hojtas om ett stulet val – tvärtom: fortsätta kämpa för det vi vet att är rätt, på det sätt som är de rätta. Det gäller att tala högt om det vi ser hotas, och inte låta någon tumma på våra ideal.

Det är heller inga småsaker. Jag vet hur lätt det är att bli en som inte orkar. Men det är nu vi måste vägra ge efter för apatin.

Ja, det här var ett amerikanskt val, men det har globala effekter som jag knappast behöver lista. Min poäng är att vi inte är en försvinnande minoritet som måste gömma sig i buskar och snår. Tvärtom, det finns minst lika många som vill stå emot. Och vi kan fortfarande stå på torget och ropa. Ännu kan vi det i varje fall.