Dit lag jag den. I lådan bland resten av mina halarmärken som jag lovat mig själv att sy fast en dag. En regnig dag, helst i början av mina studier, och kanske tillsammans med några vänner. Alla halarmärken på sin plats, efter ett patologiskt noggrant övervägande över vilket märke som ska fästas var. Senast till sillisen måste de vara på. Senast till julen. Senast till valborg — allra senast då. HAH.
Nu börjar tredje året av kandidatstudierna och kvar i den lilla lådan ligger de. Närmare två dussin arbetsläger. De väntar envist på att jag ska lägga dem i rampljuset som är min halare. Men helt tom är halaren inte. Där finns nog några märken. Nationsmärket stoltserar högtidligt med sin trogna plats längst fram. Märket från min hemstad likaså. Och på rumpfickan Soc & koms ikoniska ”suc & cum” märke.
Jag skulle vilja påstå att sömmande av märken är tredje stadiets långvarigaste frivilliga kurs. Som vilken annan kurs som helst så kräver det rutiner, tålamod och såklart vin. Åtminstone om man vill få goda resultat. Jag vill också påstå att det är den kurs där trycket av goda resultat är som störst. Ens halare är som en visuell presentation av ditt studieliv. Märkena som medaljer som visar hur aktiv du är.
Men jag väntar ännu på den dagen då en studerande säger att bristen på halarmärken skulle bero på bristande studieliv. Har man överhuvudtaget sytt någon av de där förbannade tyglapparna fast så ska man vara nöjd. Du måste inte bli en sömmerska för att vara studerande.
Pressen är dessutom helt gränslös: Beställ bokstavsmärken så du kan sy ditt namn. Synd för dig om ditt namn är långt. Lägg timmar på din mästerplan av var märkena ska placeras. Organisera sy-kvällar i ditt redan överfulla schema. Köp det där tre år gamla helt onödiga evenemangsmärket som din ämnesförening beställt för många av. Det gäller att göra allt snart för nästa vecka är det sits igen och du vet vad det betyder — ytterligare ett arbetsläger. Jag avundas de som kan njuta av att sy märken.
För att ens börja processen med att sy måste man nästan jaga upp sig själv. Börja sy som om lågstadiets lärare i textilslöjd var efter dig. Snabbt, den lagom långa tråden in genom nålsögat, knyt knuten, veckla ut halaren som om det var på liv och död och punktera hål i den.
I stället för läraren var de egentligen verkligheten som tog fatt en. Till slut sitter man där och slickar förgäves på ändan av tråden för att den ska bli spetsig, glömmer sätta fast märket med en säkerhetsnål, pickar sig själv i fingret och trasslar in sig i halaren medan man försöker vända på spektaklet. Inte nog med det så sydde du just fast baksidan av halaren i ditt märke.
Kanske man borde göra som sin kompis som bröt mot halareden och limmade fast sina märken med lim.