I veckor bävar man inför dagen. Dagen då paketbilen ska hyras. Dagen då det blytunga skåpet ska släpas. Dagen för septemberflytten.
Att flytta i början av läsåret verkar vara en nästan allmänmänsklig upplevelse. Till en början innebär den en viss tillfredsställelse, en möjlighet för ordning och överblick. Nöjt rensar man bort rostiga nyckelringar, tändare som inte längre fungerar och papper som förlorat sin relevans. Men allt eftersom dagarna går, och sakerna bara sväller, börjar livet bland bananlådor och Ikeakassar spåra ut.
Man inser nu, om inte tidigare, att det här inte kunde komma mer olägligt. Medan kurslitteraturen växer och arbetsskiften som borde tas emot blir fler, minns man att också slutstädningen ska hinnas med. Det är här slängandet tar fart. Sopsäckarna börjar fyllas i frenesi. Krimskrams, gamla vykort och skolhäften, en gång sparade som värdefulla minnen, åker med.
Fångad i ett limbo av påtvingad asketism med livet i halvpackade lådor, samtidigt ihopkrupen av självförakt över allt man äger, måste också byråkratin tas i beaktande. Kontrakt och försäkringar av alla de slag, och så fpa-helvetet att förstå sig på.
Få har nog missat att bostadsstödet sänkts, men så sent som förra veckan blev en bekant överraskad över att den nuvarande modellen för bostadsbidrag ser ut att ersättas. Bli ett bostadstillägg på högst 260 euro i månaden, och som endast ges under studiemånaderna. Det i sig är alarmerande, men att allt fler hyresvärdar därtill kräver ettårskontrakt gör inte saken bättre. Som min kompis sa: den studerande som på grund av nedskärningen i stödet kunde tänka sig att flytta hem eller bort under sommaren fråntas då också den möjligheten.
Allt det här är frågor som borde tas tag i, men inget som kan beaktas mitt i flytthysterin. Som en annan Tantalos sitter man där, sträcker sig efter en ouppnåelig tillit till sina beslut – omringad av allt som ännu inte packats eller slängts eftersom det krävt en för djup kunskap om sortering (laddare, gamla hörlurar, batterier och så vidare). Till slut släpas allting med, precis som i samtliga flyttar man någonsin gjort.
Man ger upp. Kontrakt skrivs på med bindel för ögonen. Flyttbilen får kosta vad den vill. Det resterande krimskramset åker ner i den där sista kartonglådan med krafs, för att sedan i den nya lägenheten packas upp i skåpet för krafs, för att högst antagligen förbli där tills nästa flytt. Som alltså då, till följd av det bindande ettårskontraktet, kommer att ske tidigast nästa september – årets mest hektiska månad.
Men hoppas ni kom ihåg att lyfta skåpet med benen!
