Jag går oftast till svenskis stora scen med ansiktets skeptisk hopskrynklat. Här har den institutionella teatern alltför många gånger visat sin oförmåga att skapa relevanta och engagerande teaterupplevelser. Att jag ser på höstens storsatsning Matilda med ansiktet alldeles avslappnat är därför en stor och glad överraskning.
Musikalen Matilda hade sitt uruppförande 2010 och har sedan dess satts upp på både West End i London (2011) och på Broadway i New York (2013). Pjäsen, som baserar sig på Roald Dahls älskade bok med samma namn, har tilldelats otaliga priser och turnerat världen runt. Det är alltså inga små skor som Svenska Teatern ämnar fylla med sin uppsättning. Den här utmaningen har man alldeles tydligt tagit på yttersta allvar.

Allt är enormt. Bokhyllor, stora som hus, tornar sig över skådespelarna och verkar fortsätta ända ut i Esplanadparken, dansnumren är lika vansinniga som deras tempo är högt och energinivån på scenen håller hela vägen igenom. Inte ens i andra akten blir balladerna för långsamma. Vissa scentekniska lösningar är så imponerande att de känns mera som trollkonst. Hår byter plötsligt färg, kulisserna verkar aldrig ta slut och karaktärer uppenbarar sig som från tomma intet. Den mörka och magiska omivningen med intryck av steampunk för tankarna till Tim Burtons fantasifulla världar.
Skådespelarna lyser i sina roller. Anna Victora Eriksson och Simon Häger i rollerna som Matildas fruktansvärda föräldrar, herr och fru Wormwood, får både stora och små att hicka av skratt. De är en ’power couple’ från helvetet som i sin satir är de båda tillräckligt tillgjorda för att vara roliga och tillräckligt genuina för att vara trovärdiga.
En riktigt stark föreställning
Barnskådespelarna är fantastiska. Matilda (Alexandra Brogström, Lillian Bui eller Lisa Kulmala) dansar lätt genom sceniska lösningar, koreografier och sångnummer som är både mångsidiga och komplicerade. Det känns aldrig som att berättelsen stannar upp under sång eller dans, snarare tvärtom. Narrativet vecklas ut för publiket också under scener som inte är alldeles ”nödvändiga”. Speciellt gripande blir det när Matilda får fungera som berättarröst och hennes fantasi tar sig uttryck i en pjäs inuti pjäsen. Här blir Burton-kopplingarna ännu starkare med fantasifullt viktorianska intryck, som om vi plötsligt befann oss i Underlandet.

Den auktoritära rektorn Mrs Trunchbull blir trots Riku Eklundhs knivskarpa tolkning mer löjlig och mindre skrämmande än jag hoppats. Roligt är det fortfarande, vansinnigt roligt till och med. Ändå saknar jag en antagonist att frukta. Hennes hat mot barnen saknar djup och känns därför tillgjort. Den ökända ”kistan” där rektorn låser in olydiga barn lyckas inte heller vara riktigt övertygande, då den till sist visat åt oss i formen av en massa fågelburar. Här funderar jag om ”kistan” som ett sceniskt utrymme skulle fungerat bättre i publikens fantasi. Monstret slutar vara skrämmande då man visar det.
Allt detta är ändå troligtvis produkter av målgruppsanpassning och i det stora hela är Matilda en riktigt stark föreställning. Jämfört med mina tidigare erfarenheter av Svenska Teaterns storsatsningar är detta ett tydligt lyft. Matilda prövar sin arbetsgrupps alla medlemmar, vare sig framför eller bakom kulisserna, till deras yttersta spetsar, och de klarar av det! Musikal handlar om att kunna ge det där lilla extra, det som inte är essentiellt. Körsbäret, ovanpå grädden, ovanpå kakbiten. Matilda bjuder ändå inte bara på det lilla extra, utan har också något att berätta genom det.
Matilda går att se på Svenska Teatern fram till 16.5.2025