Pörröcon samlade furries av alla dess slag i Träskända en solig lördag i maj. Studentbladets Walter Lüttge var också där för att bekanta sig med fenomenet.
Så som många andra kan jag relativt skamlöst hävda att jag växte upp på internet. Nördar i olika grad tillbringade sina kvällar på olika forum där man diskuterade allt kring himmel och jord.
Man utgick från att de som man talade med kanske inte var de mest populära typerna, men även de mest utstötta individerna hade en grupp som de kunde känna sig bättre än, nämligen Furries.
Furries, som på finska benämner sig själva turrit, är människor som tycker om antropomorfa djur. Alltså djur som ser ut som människor, tänk Disneys Robin Hood.
Gruppen omfattar både människor som helt enkelt tycker om djur och människor som klär ut sig till dem med hjälp av så kallade fursuits.
Denna grupp skulle träffas på Pörröcon i Träskända i början av maj. Jag ville vara med, och tog tåget dit för att se vad det hela handlar om.

Evenemangssalen har en scen på ena sidan och en cirkel av bås i mitten. Där säljer människor allt från fursuits till klistermärken och böcker.
Vid ett av båsen sitter Maria Nieminen och Alexander. När jag ber Alexander om hans efternamn säger han att han inte tycker om det och att jag ska hitta på något. Alexander Vargsvans får han heta.
Vargsvans sitter och sandar en träbit, han gör och säljer små smycken av trä. Nieminen syr fursuits, framför henne är ett urval av både fram- och baktassar, svansar och ett stort fladdermus-huvud.
– De flesta vill bara ha partial suits nuförtiden, alltså en mask, tassar och en svans. Kompletta fursuits tar för mycket plats och är för dyra, säger Nieminen.

Hon tillägger att materialet, fejkpäls i olika färger, är rätt dyrt och en komplett fursuit kan kosta flera tusen euro. En partial suit får man av henne för 400.
– Alla slags hundar, varger och katter är mest populära. Minst populära är kanske amfibier, säger Nieminen.
Hon började identifiera sig som en furry när hon såg utklädda människor på en konvention, fursuits har hon sytt sedan 2020. Något heltidsjobb har det dock inte blivit av det.
– Många säljer också kostymer till maskotar för olika lag eller företag, tillägger Vargsvans.
Finns ingen genomsnittlig furry
Jag utgår från att folk i fursuits är glada, men de rör sig som Charlie Brown i en depressiv period. Med en fursuit har du inget periferi och dina fötter är fyra gånger större än vanligt.
Under masken verkar många bära någon sorts balaclava, vilket leder till att de utan mask ser ut som roadmän som har invaderat Richard Scarrys städer.
Haru är en stor brun hund, hans namn står på en bricka som han har runt halsen. Bredvid sig har han två kamrater, Jason och Pörröhäntä.

När de går omkring i hallen får de mycket uppmärksamhet, många barn vill krama dem och ta en bild.
– Det är roligt att göra barn glada, och så får man många nya vänner här, säger Haru.
När jag intervjuar någon i en fursuit blir jag överraskad av hur mycket obehag jag känner.
Inte för att jag på något sätt tycker att människor som gör något sådant är äckliga eller att det hela är fel, utan för att jag inte på något sätt kan läsa av dem. Jag vet inte hur man ska behålla ögonkontakt med en grön två meters hund som aldrig blinkar.
Annina Yrttiaho fungerar som väktare på Pörröcon, och bär en svans. Likt många andra blev hon inspirerad efter att hon såg en fursuit på en annan konvention. Sedan dess har det varit en stadig del av hennes liv.

– Min fursuit är framme i mitt hem, på väggarna har jag också mycket furry-konst. Jag skulle säga att cirka 80 procent av mina bekanta är furries, säger Yrttiaho.
Yrttiaho betonar, som alla andra jag talar med, att det inte finns någon genomsnittlig furry.
– Det finns femåringar och sextioåringar, flickor och pojkar. Det gemensamma är väl att man tycker om djur, säger Yrttiaho.
Mycket mer än en fetisch
Öppningen börjar tjugo minuter senare än vad det står i programmet. Till deras försvar så bär drakar inte klockor. En glittrig kvinna stiger upp på scen och påminner publiken om att man nog får titta på hästarna men helst inte gå för nära dem.
Ungefär en halvtimme senare står två kvinnor, utklädda till drakar på scenen och sjunger med varandra, eller rättare sagt mot varandra. De tävlar om makten över drakarnas rike.
Medan jag tittar på showen kan jag konstatera att många av de utklädda är mindre än vad jag hade förväntat mig. Vid det här skedet anar jag att evenemanget är riktat till barn. Det bekräftar också evenemangets arrangör, Raezla Stserbak.

– Vi ville göra ett furry-evenemang som riktar sig till barn och unga. Många evenemang är inte alltid så barnvänliga, säger Stserbak.
Vi sitter i evenemangets så kallade green room, där frivilliga kan ta en paus och avnjuta en kopp kaffe eller snabbnudlar.
– Som barn brukade jag springa omkring i skogen med en hundsvans och låtsas som att jag var ett djur, då fanns det inget sådant här, säger Stserbak.
Medan hon förklarar Finlands furry-scen och olika konventioner piper walkie-talkien som hon bär med sig. Något är fel med draken, men det får vänta.
– Folk tror alltid att det bara handlar om den erotiska delen när de tänker om furries. Men det finns i alla fandoms, säger hon.
Outsider bland outsiderna
Jag måste erkänna att jag också hade dragit dessa fluffiga människodjuren över en kam. I vissa delar av nätet är det omöjligt att inte konfronteras med ritade erotiska bilder av antropomorfa djur.
Men det ser man inte något av här, inte i dag i alla fall. Det närmaste som jag lyckades se var ordet Yiff på ryggen av en t-skjorta. Yiff är alltså furry-porr.

När jag reste till denna lurviga träff var jag förberedd på att träffa konstiga människor och fundera på vem det egentligen är som definierar sig som furry.
Nu när jag väl är här så är det mera jag som känner mig konstig. En person utklädd till en hund sticker ut, men bland tiotals hundar och annan kreatur känner jag mig lite naken, lite hårlös.
Medan barn springer omkring är det dags för danstävlingen och en uppvisning av fursuits. En efter en kommer drakar, hundar och katter fram på scenen för att visa upp sig.
Att sätta på sig kostymen verkar ändå vara både början och slutet av hobbyn. När dessa människodjur sedan står på scenen så är det många som inte riktigt vet vad de ska göra.

Med dånande musik i bakgrunden går de runt i en cirkel, tar ibland en paus för att vinka till publiken och visa upp sin svans.
Efter cirka trettio sekunder tar musiken slut, publiken applåderar och det hela börjar från början. Applåder låter dovare då publiken har tassar. Höjdpunkten var en rosa varg som nervöst svajade fram och tillbaka till Kari Tapios Olen Suomalainen.
Mot slutet av min visit funderar jag om jag kanske också är en furry? Det är säkert skönt att få gömma sig i en gigantisk dräkt och låtsas vara någon annan. Å andra sidan svettas jag lätt, och jag har aldrig sett Silver Fang.
Jag sätter mig ned vid ett bord täckt av papper och pennor och skissar fram min fursona. Jag tror att jag skulle vara ett näbbdjur.
