Krönika: Vem vill egentligen vara i en kall park på valborg?

Lundagårds Thea Sandin skriver i sin sista krönika till Studentbladet att 25 000 studenter i Lund faktiskt har fått det om bakfoten under valborg. Stadsparken i Lund är inte alls det bästa stället att vara på.

Hej Vendla! Jag räknar i huvudet: skvalborg, kvalborg, valborg, katastrofalborg, brutalborg, ja det är nog brutalborg jag skriver det här på.

Veckan i Lund som känns som att den aldrig ska ta slut är äntligen över, och jag har lovat mig själv en vecka eller två av vila och
återhämtning. Nu undrar du kanske vad jag gjorde i helgen för att förtjäna detta, och det ska jag såklart berätta om.

Först tänkte jag ändå börja med att berätta om min förra valborg.

Jag och många av mina vänner skulle festa i dagarna tre förra året. Sant som det var sagt vaknade vi tidigt i ottan på valborg, inte särskilt pigga och inte särskilt krya, och började släpa oss ner mot Stadsparken.

Jag var bakis och höll med ett krampaktigt tag min flaska kir i min brassestol klockan 8.

Långsamt började solen närma sig vår lilla plätt i parken och både kropp och sinne började värmas upp. Och det blev såklart ännu bättre efter det. Vi hade drop in och en efter en dök folk vi kände upp. Någon hade med sig en kortlek och någon annan bjöd på chips och vindruvor.

Vi höll ut ända till klockan 13. Sen gick vi hem och somnade i diverse högar i min lägenhet för att sen fortsätta firandet efter någon timme.

Det var som man säger en upplevelse.

En upplevelse jag är glad över att ha varit med om men inte känner något större behov av att upprepa. Därför var det ingen som var gladare än jag när jag blev inbjuden till Valborgsbrunch i år.

Jag kom hem till några vänner som hade dukat upp med kaffe, bullar, bröd, färsk frukt och apelsinjuice. Det kändes som en gåva sänd från ovan.

Från och med nu är jag verkligen av åsikten att ingen vill vara i parken mer än en gång. Okej, jag kanske får 25 000 arga lundastudenter efter mig nu, men någon måste kanske bara laga riktigt goda pannkakor åt er, så förstår ni vad ni missar.

För vem vill egentligen sitta på marken, kall och uschlig och möjligtvis äta chips och en torr baguette när man kan sitta hemma eller på någons underbara innergård med bordet fyllt av mat?

I stället för att behöva skrika till varandra över musiken från de sex olika högtalarna runtomkring sig, så kan man unna sig samtal som inte ger en huvudvärk och musik som man faktiskt uppskattar.

Valborgsbrunchen är som en trygg famn som värmer upp dig inför den långa och ofta intensiva dagen. Stadsparken är däremot som en kalldusch och en käftsmäll.

Det är ju vissa som uppskattar det uppvaknandet också, men jag vet hur jag ska fira min siste april nästa år.

Det är inte på en plätt torrt gräs i Stadsparken.