I början av april, passligt då snön började göra comeback, satte sig 66 självgoda korister från Akademen på ett plan mot den nordamerikanska västkusten, och hoppades att snön och den slaskiga våren skulle vara ett minne blott då vi återvänder. Tji fick vi, men det får vi återkomma till.
Planerna för Akademiska Sångföreningens, bland vänner Akademens, stora jubileumsresa till Nordamerika har pågått i fler år. Därför kändes det nästan overkligt att äntligen packa väskorna och mötas på flygplatsen. Tidpunkten för träffen, strax innan fem på morgonen, tillade till den overkliga känslan.
Den 11 timmar långa flygresan till San Francisco blev med ens lite mer dräglig i det skedet som ett glatt gäng sångarbröder insåg att det nederländska flygbolaget serverade mer alkohol så fort man bad om det.
Ryktet säger att det fanns korister som beställde alkohol till den grad att kabinpersonalen behövde poängtera att de måste avbryta serveringen, eftersom det var dags att landa. Undertecknad satt så klart lydigt och spelade Angry Birds för att fördriva tiden (för övrigt inte en mening man trodde man skulle skriva då året är 2024) istället för att tömma planet på sprit.
Ett måttligt piggt gäng från Akademen steg 11 timmar senare av flyget i Kalifornien och förundrades över hur det fortfarande bara var förmiddag. Nästa etapp; gränskontrollen. Och om gränskontrollanterna redan från tidigare kanske hade en lite trög dag, så blev den inte bättre av att 66 finländare, med oklara planer för sin resa, skulle över gränsen samtidigt.
Det verkade vara mycket svårt för de amerikanska myndigheterna att förstå sig på konceptet med vår hobbykör för amatörer. Får ni betalt för att vara här? Nej. Men, vem betalar för det då? Vi själva. Men ni är här för att jobba, visst? Nej! Okej… välkommen till USA… Vilket varmt välkomnande till the land of the free.
Soliga, kullriga San Francisco
San Francisco mötte oss med just det soliga sommarväder som vi hade förväntat oss, och 66 otroligt jetlaggade akademare försökte lite omtumlade ta in det faktumet att vi verkligen befann oss under Kaliforniens sol. Hostellet vi bodde på hade säkerligen förberett sig på högljudda fester. Istället möttes de av ett gäng som gick och lade sig klockan 19.30. Första kvällen i alla fall.
Palmer, sjölejon, barbershop och Chinatown. Övning, konsert och “open tab” på baren, för övrigt ett sjukt koncept, att ge bort sitt kreditkort till en främling, och köpa saker du inte har någon aning om vad kostar. Och så är det bara att tacka och ta emot, betala dricks och skatt, och skriva under innan du går. Här saknade jag EU för första gången.
Efter den dimmiga staden hoppade vi in i bussar som skulle ta oss till Portland, Oregon. En resa som många tänkte sig att skulle vara som att åka från Helsingfors till Vasa, för det är ju ändå bara två städer inne i samma land. Så långt kan det väl inte vara?
Nåväl, otaliga kilometrar, ett par motellrumsövernattningar, Redwoodskogarna och vilda guider senare nådde vi Portland. Aldrig har en stad känts så långt borta som den här staden.
66 akademare var fortfarande med på resan, så även 66 par frackbyxor, 65 frackrockar (lite svinn måste man väl alltid räkna med) och säsongens ettrigaste flunsa. Tacka vet man de frias land, där ytterst starka värkmediciner säljs i matbutiker utan att någon frågar om recept. Även här saknade jag EU en aning.
Loonie Toonies i Kanada
Då Portland var så gott som tömt på öl, fick vi beviset på varför amerikaner inte åker tåg i Amerika, då resan fortsatte mot Seattle. Eller vad sägs om ett tåg som stannar utan någon egentlig orsak och försenas med en timme eller så, utan att någon verkar vilja be om ursäkt eller ens vara överraskad.
Nåväl, vi hade fått en hel tågvagn för oss själva, främst till de övriga resenärernas stora tacksamhet, så vi kunde skråla stamrepertoar hela vägen fram.
I Seattle möttes vi än en gång av solsken och den amerikanska vänligheten (äkta eller oäkta är irrelevant i nuläget), då vi fick övernatta hos sångare i kören Northwest Sound.
Och sällan har jag känt mig så dum som då jag stod i köket vid köksavloppet, och snällt frågade min värd ifall det skulle vara möjligt att krossa något i deras “garbage disposal”. Lite överrumplade av frågan konstaterade Matt (för så hette de alla i princip) att “Yes… I guess we could crush some ice, if you really want…” Det såg ut exakt som i filmerna.
Efter ett tappert försök på att sjunga barbershop, var det dags att lämna resans lätt dyraste stad bakom oss. Vi åkte vidare mot ett land som hade en så udda valuta att man inte trodde det var sant.
På riktigt, kanadensarna kallar sina endollarsmynt för loonies, och tvådollarsmynt för toonies. Det går inte att ta ett land som kallar sina pengar för loonie toonies seriöst.
Vancouver, som i alla fall jag trodde skulle ligga på samma breddgrad som Helsingfors mötte oss med strålande varmt solsken. Tydligen ligger staden i linje med Marseille, något som inte var ett direkt problem.
Loonie-toonisarna flödade, medan vi förberedde oss för resans höjdpunkt, och skälet till att resan i första hand planerades; konserten med Vancouver Chamber Choir, ledd av Akademens hedersdirigent Kari Turunen.
Från Vancouver till den vintriga verkligheten
I det här skedet började en viss resetrötthet tynga på. Samtidigt började nyhetsrubrikerna i Finland handla om det snöoväder som skulle dra in över landet tills vi skulle komma tillbaka. Nå, det hinner ännu vända, tänkte vi.
Vancouver var, trots sitt enorma drog- och hemlöshetsproblem, den mest europeiska staden längs vår resa, i mångas tycke. Jag själv tyckte bara den var mysig och hemtrevlig. Kanske för att jag saknat EU en del under resan…
Följande meningar förstår du bäst ifall du själv sjunger i kör eller är musiker: Herregud så maffigt att få sjunga med en proffskör, än mer att få sjunga i en kör på långt över hundra sångare.
Resans avslutande konsert blev ett minne för livet, eller i alla fall ett av många från den här resan. Samtidigt som det var mäktigt, låg ett vemod i luften då konserten blev den sista för en stor del korister i Akademen. Desto större skäl att göra bra ifrån sig.
Det var ett trött gäng som på söndag förmiddag möttes i hotellobbyn för att åka mot flygplatsen i Vancouver, och därifrån hemåt.
Efter att Sibelius Finlandia klingade (lite sådär, efter oändliga timmar resande) vid bagagebanden på Helsingfors-Vanda flygplats och kramar utbyttes, steg vi med något fuktiga ögon ut ur terminalen och möttes av motsatsen av vad vi hade planerat. Snö. I slutet av april.
Genom snön pulsade ett sextiotal akademare hemåt, totalt omedvetna om vad klockan var, hur stor krediträkningen skulle bli, och hur skruttig den stackars fracken som rest över halva världen verkligen var. Dags för kemtvätt.
