Vad fan finns det ens i Åbo?

Astrid Nurmi visste ingenting om Åbo när hon flyttade till staden för att studera vid Åbo Akademi. Det visade sig ändå vara en av de bästa valen som hon har gjort.

”Vad finns det ens i Åbo?”

Det frågar min vän då jag säger att jag ska flytta till Åbo för att studera. Jag skruvar på mig lite där jag sitter i hennes soffa. Nervöst tar jag en klunk från min kopp med ljummet kaffe.

Jag får lite ångest, vad fan finns det ens i Åbo? Jag försöker febrilt minnas en utflykt till Åbo som barn, men kommer inte ihåg något.

Varför tog jag emot min studieplats? Hur ska det här gå, jag känner ingen alls i Åbo. Tänk om jag inte får några vänner? Jag torkar handsvetten på mina jeans. Vad tänkte jag riktigt? Hur ska detta gå?

När jag sitter i min väns soffa känner jag ångesten dra över mig. Jag vet inte ännu att flytten till Åbo kanske är det bästa valet jag gjort i mitt liv.

Jag vet inte ännu hur ofta jag kommer argumentera med mina vänner om vilken studierestaurang vi ska luncha på. Bara för att precis som alltid, gå till den studierestaurangen som har Åbos godaste surdegsbröd.

Jag vet inte heller hur det känns att sitta med fötterna dinglande över Aura Å och följa med Wapprodden, samtidigt som vårens första solstrålar värmer mitt ansikte.

Eller att se massmigrationen av gulisar ta sig längs Biskopsgatan mot campus mot en föreläsning i någon grundkurs.

Jag har inte känt mig osäker över att prata svenska då jag är ute på stan på kvällen bland folk.

Inte heller vet jag hur julbelysningen lyser upp den annars rätt så mörka staden i december.

Jag har inte ännu upplevt charmen med att var och varannan dag sitta och snacka skit med mina studiekompisar i ett föreningskansli som liknar en ostädad skolåda.

Jag har inte ännu flyttat in med min bästa vän i en lägenhet på Nylandsgatan och ordnat förfester, mellanfester och efterfester till både höger och vänster.

Inte heller har jag gått omvägar på vägen hem från baren under småtimmarna för att undvika Hansakvarteret.

Jag har inte vant mig vid att se bekanta dyka upp bakom varje gatuhörn i staden, som svampar efter regn.

Jag har aldrig ännu gått över ån en iskall morgon med en kopp kaffe i mina frusna händer och njutit av vinterns skönhet.

Och jag har inte ännu sytt några märken på min halare eller bytt halardelar med mina vänner.

Inte heller har jag upplevt Åbos aggressiva gula bussar som tutar på allt och alla. Det här medan de själva fortsätter framåt i hög fart som om ingen annan spelar någon roll.

Inte heller vet jag hur det är att bo granne med Åbo domkyrka och höra den slå varje 15:e minut mitt i natten då jag försöker sova.

Jag har inte heller känt mig som en töntig Helsingforsare med skev verklighetsuppfattning för att jag under min gulishöst konstant saknade spårvagnar.

Jag har inte ännu följt med hur lövträden på campus ändrar färg under året.

Och jag har inte heller upplevt överlevnadsinstinkten som kickar in när jag försöker ta mig upp för den glashala Aurum-backen på vintern.

Eller debatterat med andra Åbobor om vilken sidan av ån man ska bo på. (Min blygsamma åsikt är att “täl pual jokkee” är rätt sida)

Inte heller har jag stått framför Domkyrkan dag ut och dag in under hela septemper och dragit punkter på vänföreningars gulisintagningar.

Jag har inte upplevt elektriciteten i luften på campus innan ett studieevenemang som alla länge sett fram emot.

Eller fått välkomna min ämnesförenings gulisar till Åbo och vårt studieliv och se dem trivas mer och mer, vecka efter vecka.

Och jag har inte ännu upptäckt alla mina smultronställen i Åbo. Som det där ena cafét med stadens bästa matcha, eller den där ena loppiset där jag alltid fyndar något.

Jag har aldrig upplevt skoskaven, euforin och utmattningen som är saldot efter en riktigt rolig årsfesthelg.

Och jag har ingen aning om hur det är att stå i Vårdbergsparken på vappen och få höra orden “studenter, våren är här” och få lägga på sig studentmössan efter den långa, långa vintern.

Alla bilder är tagna av Astrid Nurmi.