Kolumn: Att rensa pennor

Jessica Nyberg har för många pennor. Medan hon slänger bort gamla och onödiga pennor börjar hon fundera på hur mycket saker vi faktiskt behöver.

Häromveckan började jag städa ur ett gammalt skåp i sovrummet. Sådan där spontan rensning som säkert många av oss kan känna igen. Där inne fanns allt möjligt, huller om buller och inte kategoriserat. Förutom i en kategori, mina pennor.

I ett flertal koppar och i en liten hink fanns pennor jag fått under min uppväxt. Där fanns suddgummin, glittriga färgpennor som inte funkar mera och blyertspennor korta som pekfingrar.

Jag testar alla pennor på ett papper för att se om de ännu funkar. Till slut har jag två olika högar med pennor. Jag ser på pennorna som inte funkar och med dåligt samvete slänger jag dessa icke-återvinnbara objekten i skräpkorgen.

Fastän jag rensat bort dem som inte funkar mera har jag fortfarande en hel hop med pennor framför mig. Säkert ett trettiotal tuschpennor och färgpennor och minst ett dussin var av blyerts- och kulspetspennor.

Onekligen så är jag inte i behov av så många pennor. Så jag tar till Marie Kondos teknik och väljer ut de pennor som ger mig glädje.

Igen står det två högar med pennor framför mig. Ena högen får mig att må bra medan den andra rent av ger mig ångest. Ångestpennorna består av en hel del färgpennor som jag trodde jag skulle använda, eller som jag har sparat för “tänk om
jag blir jätteinspirerad att rita något någon dag?”. Jag gör det klart för mig själv att den dagen inte har kommit och knappast kommer.

Ångestpennorna består också av teoretiskt sett fungerande blyertspennor, men som nu är för korta för att man bekvämt ska kunna använda dem. Jag vill donera dem i ett försök att inte få dåligt samvete. Jag inbillar mig att det kanske finns någon Jakobstadsbo som behöver för korta blyertspennor.

Kanske det finns ett österbottniskt barn som vill ha en blandad grupp färgpennor. Kanske detta barn kommer gå med sin förälder till precis det loppiset där mina gamla pennor finns. Och kanske detta barn kommer föredra mina gamla pennor istället för pennorna från Flying Tiger.

Realisten i mig träder fram och trots det dåliga samvetet jag får av att slänga saker så åker en del av pennorna i skräpkorgen. Resten lägger jag i en pennkopp som jag inte heller vill ha och nu väntar de utanför sovrumsdörren på att jag ska ge bort dem.

Jag funderar över vad jag kan dra för slutsatser av mitt rensningsarbete och vilka visdomar jag har fått. Jag tror jag kommer motstå gratispennorna på företagsmässor. Jag tror jag kommer hålla handen i fickan då jag går förbi gratispennorna på Ikea.

Och jag tror jag ska uppmuntra mina framtida barn att använda de färgpennor de redan har.